Efter att Premier League är på väg ut ur vad jag skulle vilja fas två, för att nu gå vidare in i den tuffa jullunken så känns det lägligt att ta temperaturen då journalistkåren börjar gå åt olika håll och spekulationerna blir allt vildare.
- En av de senaste nyheterna är att Tevez öppet erkänt att han begärt att transferlistas. Visserligen spelades senaste matchen utan den ihärdige lagkaptenen och därmed så verkar vissa tappat lite perspektiv när närminnet spelar ett spratt. Att kalla Ibrahimovic viktig för sitt lag kan alla hålla med om men på samma sätt har Carlitos burit Manchester City senaste året. Hans målskörd och facit på de senaste 32 matcherna är något i stil med 28 och han kan säkerligen tillskrivas ungefär hälften av poängen som City vunnit i år. Många gångar har spelet varit stagnant, långtråkigt och idéfattigt men med hjälp av Tevez mål har inskolningen av Silva gått smidigare. Att Silva är redo för att inskola av en ny anfallare skulle vara en lögn.
Däremot oroar man sig till viss del för Tevez på ett personligt plan. Att dessa situationer skulle komma var bara en fråga om tid i City. Satsningen från Citys sida är däremot att ta allvarligt på och jag känner en oro för att de rika männen inte har som intention att agera lurade curlingföräldrar åt giriga fotbollsspelare. Citys frysbox kan bli en kall plats att sitta i för Tevez som kanske kan få komma att sitta där länge för att fungera som avskräckande exempel.
- Tottenhams berg-och-dalbana under hösten har hela världen älskat att följa, inte minst jag själv. Med sin inställning att man vinner fotbollsmatcher bara man gör fler mål än motståndarna går inte att klaga på. Däremot så har de under hela hösten haft en skadelista som säkerligen skulle knipa en topp-12 plats i England vilket har gjort att matchandet av särskilt Modric och Bale blivit intensivt. Kanske har det blivit för intensivt. För skadorna brukar lura runt hörnet kring jul då vilodagarna är knappa. En skada till på en nyckelspelare känns som att det skulle kunna vara mer än Tottenham är redo att hantera.
- Manchester United leder i princip ligan eftersom tabellen haltar. Match ikväll mot Arsenal, och nästa vecka mot Chelsea. Två vinster och man har faktiskt kopplat ett rejält grepp kring Barclays bucklan utan att ha tagit ut sig. När Rooney vaknar till liv (vilket han kommer att göra, antagligen ikväll) så kommer Manchester mycket möjligt kunnat säkra ett bra försprång vilket gör att de bör tas på ordentligt allvar i Europaspelet då de kan lägga mer fokus där. Jag tror att bollen är satt i rullning och blir antagligen omöjlig att stoppa.
- Chelsea har senaste veckorna befunnit sig i en krissituation jämfört med sina högst uppsatta mål. Åldern har börjat ta ut sin rätt och man kan nog inte börja andas ut och räkna med att Terry och Lampard kommer att spela lika regelbundet igen bara för att de nu är tillbaka. Luriga följdskador komma komma vilket kan sätta riktiga käppar i hjulen för Carlo Ancelottis lag som redan sägs vara överens med Roma om tränarjobbet i sommar. Hög högstanivå med smal trupp vilket egentligen är precis samma förutsättningar som man hade inför säsongen.
- Arsenal skall självklart omnämnas vilka har lyckas hålla sig kvar trots de återkommande skadorna. Att här prata om att stormen är över när spelarna kommer tillbaka går inte då de återvändande spelarna kommer att skada sig igen, antagligen förr än senare. Vad som är intressant tycker jag är uppmålningen som Messias som skadade Vermaelen har fått. Visserligen gjorde han en bra säsong förra året men var även han hårt kritiserad för sitt försvarsspel. Att han nickade in många bollar på hörna gjorde snarare att den kritik som han förtjänat tappades bort i måljublen. Lär få det svårt i ligan även om de brukar hanka sig kvar ända till målsnöret. Europaspelet ser mörkt ut då man slarvade bort förstaplatsen i gruppen genom slarv.
Detta blev mina funderingar för stundande stormöten. Bottenstriden förtjänar självklart mer nu när Wolves tog viktiga poäng. Får ta det i ett mer organiserat inlägg då inte toppmötena avlöser varandra.
måndag 13 december 2010
måndag 6 december 2010
Hughton sparkad, förvåningen total
Efter att igår kväll komponerat ihop ett inlägg om varför Chris Hughton skulle erbjudas ett nytt kontrakt så får han istället sparken med omedelbar verkan. Ett beslut som kommer som en blixt från klar himmel och som enligt The Times skall ha truppen i upplösningstillstånd.
Newcastles obegripliga styrelse har gjort det igen med Mike Ashley i spetsen. Förutom frågan om vem som skall ta över efter Hughton är ju frågan om Ben Arfas framtid i klubben. En spelare som lockades dit av Hughton som egentligen har för mycket kvalité för en klubb som Newcastle. Vart han och Newcastle tar vägen efter detta får framtiden utvisa.
Newcastles obegripliga styrelse har gjort det igen med Mike Ashley i spetsen. Förutom frågan om vem som skall ta över efter Hughton är ju frågan om Ben Arfas framtid i klubben. En spelare som lockades dit av Hughton som egentligen har för mycket kvalité för en klubb som Newcastle. Vart han och Newcastle tar vägen efter detta får framtiden utvisa.
söndag 5 december 2010
Newcastle utspelat, ge tränaren nytt kontrakt
I eftermiddags fick vi se Newcastle bli utspelat av ett hyfsat West Bromwich. Själva matchen kom aldrig riktigt igång och på många plan känns det som att Newcastle aldrig riktigt kom dit för att vinna. I första halvlek var det uppenbart att den formation som Chris Houghton ställt upp med var tandlös då hans mittfält var i numerärt underläge på bekostnad av en, som oftast lika tam Ameobi. Ett felaktigt val av tränaren som åtgärdade sitt problem i halvtid genom ett byte men matchen förlorades ändå till sist.
Ett av många misstag som Chris Hughton förhoppningsvis kommer att begå i Newcastle. Och varför jag skriver förhoppningsvis är på grund av att han sitter på ett utgående kontrakt med klubben som är ovanligt sena med att vilja förhandla fram ett nytt. Det är nämligen inte så att matchen i eftermiddags är representativ för vad Chris Hughton gjort för Newcastle.
Hughton kom till klubben på våren 2008 som förstalagstränare under Kevin Keegan. Efter en stökig tid i klubben lämnade dock Keegan klubben och Hughton tog över som vikarie under tiden man letade efter en ny manager. Efter två matcher så ersattes han och fick kliva tillbaka som vanlig tränare. Turerna gick fram och tillbaka under säsongen och till slut åkte Newcastle ut ur Premier League under Alan Shearers styre. Alan Shearer och Newcastle kunde dock inte enas om ett nytt kontrakt inför nästkommande säsong i Championship och samtidigt lades klubben ut till försäljning. Chris Hughton blev återigen den tillfälliga lösningen.
Efter en lyckad start i ligan med ”månadens manager”-utmärkelsen i både augusti och september permanentades till slut Chris Hughton som tränare för Newcastle United. Tiden efter det har gått som på räls för de svartvita då man sprang hem The Championship utan större svårigheter. Året tillbaka i finrummet har inletts lika inspirerat även om laget spelat något ojämnt. Med en 6-0 vinst mot Aston Villa och en 5-1 seger i derbyt mot Sunderland räknar de flesta med att Newcastle kommer att klara sig kvar i Premier League utan problem. Imponerande med tanke på vilket läge klubben var i för bara ett och ett halv år sen.. Att infria de förväntningar och krav som kommer på en storklubb som Newcastle efter att ha åkt ur säsongen innan är svårare än man tror även om man hade den bästa truppen i ligan.
En bra trupp tog han över, men truppen är än bättre idag tack vare Chris Hughtons fingertoppskänsla på transfermarknaden. Kom ihåg att klubben låg ute för försäljning och har en kärv ekonomi. Någon större skattkista har inte tränaren haft att tillgå men truppen håller trots det hög klass även om den absoluta bredden saknas. Check Tioté som tagit många med storm hittade Hughton i Twente samtidigt som han lyckades charma den talangfulle dock benbrutne Hatem Ben-Arfa till ett bistert Newcastle. Han har dessutom fått bråkstakarna Joey Barton och Andy Caroll att leverera på planen i stor stil.
Chris Hughton verkar ha allt utom ett långtidskontrakt.
Ett av många misstag som Chris Hughton förhoppningsvis kommer att begå i Newcastle. Och varför jag skriver förhoppningsvis är på grund av att han sitter på ett utgående kontrakt med klubben som är ovanligt sena med att vilja förhandla fram ett nytt. Det är nämligen inte så att matchen i eftermiddags är representativ för vad Chris Hughton gjort för Newcastle.
Hughton kom till klubben på våren 2008 som förstalagstränare under Kevin Keegan. Efter en stökig tid i klubben lämnade dock Keegan klubben och Hughton tog över som vikarie under tiden man letade efter en ny manager. Efter två matcher så ersattes han och fick kliva tillbaka som vanlig tränare. Turerna gick fram och tillbaka under säsongen och till slut åkte Newcastle ut ur Premier League under Alan Shearers styre. Alan Shearer och Newcastle kunde dock inte enas om ett nytt kontrakt inför nästkommande säsong i Championship och samtidigt lades klubben ut till försäljning. Chris Hughton blev återigen den tillfälliga lösningen.
Efter en lyckad start i ligan med ”månadens manager”-utmärkelsen i både augusti och september permanentades till slut Chris Hughton som tränare för Newcastle United. Tiden efter det har gått som på räls för de svartvita då man sprang hem The Championship utan större svårigheter. Året tillbaka i finrummet har inletts lika inspirerat även om laget spelat något ojämnt. Med en 6-0 vinst mot Aston Villa och en 5-1 seger i derbyt mot Sunderland räknar de flesta med att Newcastle kommer att klara sig kvar i Premier League utan problem. Imponerande med tanke på vilket läge klubben var i för bara ett och ett halv år sen.. Att infria de förväntningar och krav som kommer på en storklubb som Newcastle efter att ha åkt ur säsongen innan är svårare än man tror även om man hade den bästa truppen i ligan.
En bra trupp tog han över, men truppen är än bättre idag tack vare Chris Hughtons fingertoppskänsla på transfermarknaden. Kom ihåg att klubben låg ute för försäljning och har en kärv ekonomi. Någon större skattkista har inte tränaren haft att tillgå men truppen håller trots det hög klass även om den absoluta bredden saknas. Check Tioté som tagit många med storm hittade Hughton i Twente samtidigt som han lyckades charma den talangfulle dock benbrutne Hatem Ben-Arfa till ett bistert Newcastle. Han har dessutom fått bråkstakarna Joey Barton och Andy Caroll att leverera på planen i stor stil.
Chris Hughton verkar ha allt utom ett långtidskontrakt.
tisdag 30 november 2010
Liverpool bygger nytt på amerikanskt vis
(Skriver för webbsporten.se 2010-11-12)
John W Henry är en affärsman, en investerare. Beslutet att ta över Liverpool är inte taget av romantiska skäl för att lyfta upp en slagen hjälte till forna höjder. Men att komma tillbaka med Liverpool vill han antagligen, då det är där de riktiga pengarna går att tjäna. Fotbollskartan har dock ritats om och Henry har insett att han inte kommer konkurrera med inflationspamparna Barcelona, Real Madrid och Manchester City. Åtminstone inte när det kommer till transfersummor.
Marknadsstrategin för de nya ägarna har nu börjat klarna. Liverpool kommer inte att köpa sig upp till nya topphöjder så fort som möjligt utan genom smarta investeringar siktar man på att vara tillbaka i fotbollens finrum 2015. Att kunna sålla ut guldkornen bland alla miljontals fotbollsspelare är svårt. På alla nivåer slår transfers fel av olika anledningar och pengar går förlorade. Det behöver nödvändigtvis inte bero på dålig scouting men Henry har åtminstone tänkt att det är där potentialen till bättre investeringar finns. På amerikanskt vis är det tänkt att genom statistik kunna säkerställa spelarnas möjligheter till att lyckas. Istället för att gå på scouters magkänsla skall spelare reduceras till siffror och därefter ska klubben fatta korrekta beslut.
Det kan låta omöjligt, fotboll är en så pass dynamisk sport där oändligt många variabler skulle spela roll men Henry med sitt förflutna i amerikanska sporter tror sig vara något på spåren. Det hela började i USA där den baseballtokige Bill James trodde sig kunna förbättra resultat och värvningar genom en massa statistik. Först blev han tagen för en galning men efter att laget Oakland A’s med Billy Beane som GM börjat använda utav sig James system så började laget skörda framgångar. Numer är arbetssättet praxis i baseball och Brad Pitt spelar för tillfället in filmen Money Ball som handlar om hur James och Beane började arbeta tillsammans.
John W Henry anställde 2002 Beane som konsult i sitt baseballlag Boston Red Sox och World Series vanns därefter två gånger 2004 samt 2007 efter ungefär 85 år utan titlar. Problemen som de kommer ställas inför är som sagt de oändliga antal variabler som finns i fotbollen jämfört med baseball, men genom idogt arbete tror de sig kunna hitta vilka som är fotbollens gyllene variabler och därefter värva smart.
Men Liverpool supportrar behöver inte vara helt vettskrämda över den nya transferpolicyn. Till sitt stall har Pool även Damien Comolli rekryterats. Det är han som sägs vara hjärnan bakom de flesta av värvningarna som spelade ut Inter för någon vecka sedan. Bale, Modric, Gomes och Kevin-Prince Boateng var några utav hans nyförvärv. Framtiden ser i alla fall mer optimistisk ut men trots dessa positiva nyheter har Gerrard sagt att framtiden är viktig men att han även vill se stora värvningar snarast eftersom han bara har enligt honom själv, fyra-fem år kvar på toppen.
John W Henry är en affärsman, en investerare. Beslutet att ta över Liverpool är inte taget av romantiska skäl för att lyfta upp en slagen hjälte till forna höjder. Men att komma tillbaka med Liverpool vill han antagligen, då det är där de riktiga pengarna går att tjäna. Fotbollskartan har dock ritats om och Henry har insett att han inte kommer konkurrera med inflationspamparna Barcelona, Real Madrid och Manchester City. Åtminstone inte när det kommer till transfersummor.
Marknadsstrategin för de nya ägarna har nu börjat klarna. Liverpool kommer inte att köpa sig upp till nya topphöjder så fort som möjligt utan genom smarta investeringar siktar man på att vara tillbaka i fotbollens finrum 2015. Att kunna sålla ut guldkornen bland alla miljontals fotbollsspelare är svårt. På alla nivåer slår transfers fel av olika anledningar och pengar går förlorade. Det behöver nödvändigtvis inte bero på dålig scouting men Henry har åtminstone tänkt att det är där potentialen till bättre investeringar finns. På amerikanskt vis är det tänkt att genom statistik kunna säkerställa spelarnas möjligheter till att lyckas. Istället för att gå på scouters magkänsla skall spelare reduceras till siffror och därefter ska klubben fatta korrekta beslut.
Det kan låta omöjligt, fotboll är en så pass dynamisk sport där oändligt många variabler skulle spela roll men Henry med sitt förflutna i amerikanska sporter tror sig vara något på spåren. Det hela började i USA där den baseballtokige Bill James trodde sig kunna förbättra resultat och värvningar genom en massa statistik. Först blev han tagen för en galning men efter att laget Oakland A’s med Billy Beane som GM börjat använda utav sig James system så började laget skörda framgångar. Numer är arbetssättet praxis i baseball och Brad Pitt spelar för tillfället in filmen Money Ball som handlar om hur James och Beane började arbeta tillsammans.
John W Henry anställde 2002 Beane som konsult i sitt baseballlag Boston Red Sox och World Series vanns därefter två gånger 2004 samt 2007 efter ungefär 85 år utan titlar. Problemen som de kommer ställas inför är som sagt de oändliga antal variabler som finns i fotbollen jämfört med baseball, men genom idogt arbete tror de sig kunna hitta vilka som är fotbollens gyllene variabler och därefter värva smart.
Men Liverpool supportrar behöver inte vara helt vettskrämda över den nya transferpolicyn. Till sitt stall har Pool även Damien Comolli rekryterats. Det är han som sägs vara hjärnan bakom de flesta av värvningarna som spelade ut Inter för någon vecka sedan. Bale, Modric, Gomes och Kevin-Prince Boateng var några utav hans nyförvärv. Framtiden ser i alla fall mer optimistisk ut men trots dessa positiva nyheter har Gerrard sagt att framtiden är viktig men att han även vill se stora värvningar snarast eftersom han bara har enligt honom själv, fyra-fem år kvar på toppen.
torsdag 4 november 2010
Pippo's björntjänst
Igår kväll var Milan minuter från att slå Real Madrid på hemmaplan. Det var minuter ifrån att Pippo skulle bli kung för en dag och minuter ifrån att Allegri skulle få lite lugn och ro.
Nu blev ju så inte fallet och det är svårt efter match inte köpa en medialt besviken Mourinho. För egentligen är han nog ganska nöjd med resultatet men inte för att det var rättvist, Madrid borde ha haft en tremålsledning i paus. Men utan för att maskinen Madrid hade precis börjat tugga igång på allvar, under någon månad nu har de spelat klanderfritt och börjat se ut som den riktiga Champions League utmanaren. Jag tror därför att Mourinho nog är ganska nöjd att få ta ner de unga egona i laguppställningen på jorden igen. En lagom förlust som ger honom chansen att uppfostra de unga superstjärnorna i Madrid. Att lära dem att domaren antagligen kommer att döma fel fler gånger, att en tvåmålsledning alltid är att föredra och att Milan alltid kommer att kunna sprattla till, om än att det igår kändes som en dödssprattling.
För Milans poäng var på inget sätt något de förtjänade. En imponerande icke organiserad insats där målchanserna dök upp av antingen domarens eller motståndarnas misstag. En Ronaldinho som spelade utan särskild övertygelse, en Pato vars ryck inte längre kändes helhjärtade och en Gattuso som bara sprang dit första reptilhjärneinstinkt sa åt honom.
Men jag är ändå glad för resultatet, det ger ett mindre förudmjukande fall för Milan. Som fram tills nu så har de spelat på energi som framkommit från den hype som omgärdat klubben sen Robinho och Zlatan anslöt. I en intervju igår var det tydligt att Kevin-Prince Boateng hade känt sig som det sämre laget genom hela matchen och lyckades inte dölja det för omvärlden. För medan andra klubbar tappar poäng medan de letar efter sina roller och spelsystem så känns det inte som att Milan är på väg någonstans. Allegri ställer ut elva man på plan och hoppas att spelarna löser uppgiften som väntar. Säsongens bästa match är fortfarande premiären mot Lecce.
Tränarfrågan har också börjat komma upp till diskussion. Vilket den kanske bör av den anledningen att Allegri kanske inte kan tillföra den energi som spelarna uppenbart saknar. Samtidigt skulle en demontränares potentiella framgång bara vara konstgjord andning likt den Pippo gav Milan igår och som Milan vant sig vid. Någonstans måste man ta tag i de verkliga problemen att mittfältarna inte håller för att spela fyra-tre-tre, att backarna inte heller håller för den anstormning som tre lata anfallare resulterar i och anfallarna måste bli mer effektiva om de ska kunna rättfärdiga sitt uteblivna press-spel.
Milan måste handla i vinterfönstret och man får hoppas att det Galliani kanske kommer med inte blir ny kosmetika för att sminka över ett föråldrat lagbygge utan en ny pelare likt Hernanes så att Milan kan börja stå stadigt.
Nu blev ju så inte fallet och det är svårt efter match inte köpa en medialt besviken Mourinho. För egentligen är han nog ganska nöjd med resultatet men inte för att det var rättvist, Madrid borde ha haft en tremålsledning i paus. Men utan för att maskinen Madrid hade precis börjat tugga igång på allvar, under någon månad nu har de spelat klanderfritt och börjat se ut som den riktiga Champions League utmanaren. Jag tror därför att Mourinho nog är ganska nöjd att få ta ner de unga egona i laguppställningen på jorden igen. En lagom förlust som ger honom chansen att uppfostra de unga superstjärnorna i Madrid. Att lära dem att domaren antagligen kommer att döma fel fler gånger, att en tvåmålsledning alltid är att föredra och att Milan alltid kommer att kunna sprattla till, om än att det igår kändes som en dödssprattling.
För Milans poäng var på inget sätt något de förtjänade. En imponerande icke organiserad insats där målchanserna dök upp av antingen domarens eller motståndarnas misstag. En Ronaldinho som spelade utan särskild övertygelse, en Pato vars ryck inte längre kändes helhjärtade och en Gattuso som bara sprang dit första reptilhjärneinstinkt sa åt honom.
Men jag är ändå glad för resultatet, det ger ett mindre förudmjukande fall för Milan. Som fram tills nu så har de spelat på energi som framkommit från den hype som omgärdat klubben sen Robinho och Zlatan anslöt. I en intervju igår var det tydligt att Kevin-Prince Boateng hade känt sig som det sämre laget genom hela matchen och lyckades inte dölja det för omvärlden. För medan andra klubbar tappar poäng medan de letar efter sina roller och spelsystem så känns det inte som att Milan är på väg någonstans. Allegri ställer ut elva man på plan och hoppas att spelarna löser uppgiften som väntar. Säsongens bästa match är fortfarande premiären mot Lecce.
Tränarfrågan har också börjat komma upp till diskussion. Vilket den kanske bör av den anledningen att Allegri kanske inte kan tillföra den energi som spelarna uppenbart saknar. Samtidigt skulle en demontränares potentiella framgång bara vara konstgjord andning likt den Pippo gav Milan igår och som Milan vant sig vid. Någonstans måste man ta tag i de verkliga problemen att mittfältarna inte håller för att spela fyra-tre-tre, att backarna inte heller håller för den anstormning som tre lata anfallare resulterar i och anfallarna måste bli mer effektiva om de ska kunna rättfärdiga sitt uteblivna press-spel.
Milan måste handla i vinterfönstret och man får hoppas att det Galliani kanske kommer med inte blir ny kosmetika för att sminka över ett föråldrat lagbygge utan en ny pelare likt Hernanes så att Milan kan börja stå stadigt.
torsdag 21 oktober 2010
3 dagar med Rooneygate
Spekulationerna om Rooneygate avlöser numer varandra och den ena mer felaktig än den andra. Senast idag skrev DN:s Anders Lundkvist att Rooney i dagsläget tjänar tre miljoner i veckan vilket tydligen var för lite för Wayne. Detta är såklart en fullkomligt bisarr siffra och visar bara på hur fort och fel det går på internet när alla skall få ut texter så fort som möjligt. På Webbsporten tar vi oss tid och därför tänker jag dela med mig av mina tankar efter att ha läst allt jag kommit över under tre dagar.
Det hela började egentligen i helgen då alla Englands tidningar gick ut och sa att Rooney inte längre ville spela kvar i Manchester United. Någon anledning specificerades inte utan olika teorier dök upp. Rooney tjänar för lite, Ferguson har börjat behandla honom illa, United kan inte längre utmana på samtliga fronter, engelska tabloider är outhärdliga och sist men inte minst Colleens vara eller icke vara i England. Samtliga teorier med en del fotfäste i verkligheten.
Till att börja med så tjänar Rooney för lite, hur vulgärt det än kan låta med en veckolön kring 90’000 pund. Men allting är som vi vet relativt och Rooney som förra året fick utmärkelsen för Premier Leagues bästa spelare tjänar avsevärt mindre än säkerligen tio spelare i Premier League. Sedan länge har John Terry och Frank Lampard dragit in 150’000 i veckan och kontrasterna blev än tydligare när Shejk Mansour bestämde sig för att göra entré i fotbollsengland. Nu senast skrev den ivorianske mittfältsgeneralen Yaya Touré på ett guldkantat kontrakt om ungefär 250’000 pund.
På presskonferensen som Sir Alex Ferguson höll dagen innan mötet mot Bursaspor försökte han dock lägga lönefrågan åt sidan genom att berätta att United har erbjudit Rooney ett kontrakt som tar honom till toppen i löneligan. United har annars varit emot för höga löner men ansåg väl här att man varit tvungna att göra ett undantag. Lönekostnaden verkar alltså inte varit det huvudsakliga problemet.
Manchester United begick dock ett stort strategiskt fel när man inte inledde förhandlingarna med Wayne tidigare. Släpper man som världens största klubb sin största stjärna (Christiano Ronaldo) så borde man väl ha varit mer angelägna om att säkra upp klubbens viktigaste spelare på ett långtidskontrakt. Särskilt när hans betydelse ökat markant i och med försäljningen av Ronaldo samt släppet av Tevez.
För att röra till historien än mer så är Rooneys agent en person som får Mino Raiola att likna en korgosse. Spelet bakom kulisserna skrev fotbollskanalens förra englandsbloggare Marcus Christenson om i offside redan 2005. Paul Stretford, agenten, har dessutom gjort sig av med alla klienter utom Rooney för att kunna ge honom fullt fokus. En agent vars framtida inkomstkällor inte längre verkar tryggade då UEFA:s fair play regler är på väg in och antagligen kommer att sätta stopp för de extrema transfersummor som de senaste året ökat lavinartat. Och till råga på allt så har Stretford redan inkasserat den bonus på sex och en halv miljon som var inskriven i Rooneys kontrakt vid trogen tjänst i minst fem år. Alltså behöver Paul Stretford en ny transfer eller åtminstone ett extremt förhandlingsläge med United för att kunna trygga sin framtid. Han har ju trots allt bara en karriär som dammsugarförsäljare att falla tillbaka på.
Allting verkar uträknat i minsta detalj.
Men Wayne själv då? Han verkar ju som en marionett i detta höga spel. Igår släppte han ett uttalande om att det är Manchester Uniteds brist på dragningskraft och ekonomiska muskler som gör att han söker sig därifrån. Om det är han själv som funderat ut det här eller inte är omöjligt att veta men belägg finns åtminstone för uttalandet. Att Carlitos Tevez släpptes från United kan verkat snålt med tanke på hur han presterat i City. Men trots att han visserligen presterade i United också så var han antagligen inte i det läget värd de 45m pund som är den senaste siffran som City sägs ha betalat.
Försäljningen av CR7 drog som sagt in en miljard svenska kronor till klubben och efter det förväntades det nog förstärkningar. Förutom den positivt överraskande och numer långtidsskadade Antonio Valencia så var det inga storvärvningar som anlände till Old Trafford. Ligatiteln missades dock bara med en poäng och med lite högre koncentration i mötet mot Bayern München hade man vunnit och därtill antagligen slagit Lyon i semi och ställts mot Inter i finalen. Så brist på möjligheter till pokaler såg förra säsongen väldigt avlägsen ut.
Ryktena säger som sagt att Rooney velat vara på väg från United redan i början av sommaren. Att det då räddas upp av en teori om att de sportsliga möjligheterna inte längre finns där nu när det går tungt för United känns som en efterhandskonstruktion. Att det sen kanske finns sanning i att United inte längre kan utmana om de bästa spelare kunde som sagt inte Rooney veta då.
Men hur allvarligt är egentligen läget sportsligt för Manchester United då? Ja, de mer naiva förståsigpåarna kommer då med argumentet om att Rooney bara är den senaste av stjärnor som packat sin väska av olika anledningar och att Manchester alltid klarar sig lika bra utan dem. Naivt säger jag för att vid tidigare fall har det alltid funnits spelare som kunnat ta över efter de som sålts. Spelare som är redo att axla det enorma ansvar det innebär att spela för kanske världens största klubb. Att Javier Hernandez, eller den lilla ärtan som svenska kommentatorer hakat upp sig på, skulle vara redo att frälsa den kräsna publiken efter att par snygga kontringsmål i ett kontringsvänligt fotbolls-vm tror åtminstone inte jag. Inte heller har Berbatov lyckats behålla sin inledande form då det pratades om att han äntligen börjat betala av sig för United och att Sir Alexs tålamod varit befogat.
Men trots allt detta så tror jag inte att avgrunden öppnat sig helt för Manchester United, och detta tro det eller ej på grund utav ägarna. Som alla säkert känner till så äger familjen Glazer United majoriteten av aktierna i klubben sedan 2005 och dessa har köpts med lånade pengar. Pengar som varit lånade med massiv ränta. Sedan köpet av klubben har Manchester United betalat runt fem miljarder i bara räntekostnader.
För att inte ägandeskapet skall bli helt ohållbart så krävs det att Manchester United fortfarande presterar på topp och kommer långt i Champions League. Detta gör att familjen Glazers kommer att bli tvungna att investera mycket pengar i en trupp som är till hälften är på väg mot pension för att kunna upprätthålla de sportsliga förväntningarna. Känner de sig inte manade till detta kan det förhoppningsvis öppna upp för en försäljning av klubben då ägarna inser att de kramat ur de pund som gått ur klubben och då låter de nya ägarna ta hand om det dyra saneringsarbetet. Så ett stålbad blir nog oundvikligt men att säga att framtiden inte är Uniteds, på grund av Rooney, det är för tidigt.
Så vart går Rooney? Det lutar åt City, men det är för mig obegripligt. För om man gillar nordvästra England som familjen Rooney gör, så verkar det hata folket, för vem annars vill bli hatad i både Liverpool och Manchester och samtidigt bo där?
Real och Chelsea smyger annars i bakvattnet av logiska själv men personligen tycker jag Bayern München vore ett mer okej slut på en ovärdig historia.
Det hela började egentligen i helgen då alla Englands tidningar gick ut och sa att Rooney inte längre ville spela kvar i Manchester United. Någon anledning specificerades inte utan olika teorier dök upp. Rooney tjänar för lite, Ferguson har börjat behandla honom illa, United kan inte längre utmana på samtliga fronter, engelska tabloider är outhärdliga och sist men inte minst Colleens vara eller icke vara i England. Samtliga teorier med en del fotfäste i verkligheten.
Till att börja med så tjänar Rooney för lite, hur vulgärt det än kan låta med en veckolön kring 90’000 pund. Men allting är som vi vet relativt och Rooney som förra året fick utmärkelsen för Premier Leagues bästa spelare tjänar avsevärt mindre än säkerligen tio spelare i Premier League. Sedan länge har John Terry och Frank Lampard dragit in 150’000 i veckan och kontrasterna blev än tydligare när Shejk Mansour bestämde sig för att göra entré i fotbollsengland. Nu senast skrev den ivorianske mittfältsgeneralen Yaya Touré på ett guldkantat kontrakt om ungefär 250’000 pund.
På presskonferensen som Sir Alex Ferguson höll dagen innan mötet mot Bursaspor försökte han dock lägga lönefrågan åt sidan genom att berätta att United har erbjudit Rooney ett kontrakt som tar honom till toppen i löneligan. United har annars varit emot för höga löner men ansåg väl här att man varit tvungna att göra ett undantag. Lönekostnaden verkar alltså inte varit det huvudsakliga problemet.
Manchester United begick dock ett stort strategiskt fel när man inte inledde förhandlingarna med Wayne tidigare. Släpper man som världens största klubb sin största stjärna (Christiano Ronaldo) så borde man väl ha varit mer angelägna om att säkra upp klubbens viktigaste spelare på ett långtidskontrakt. Särskilt när hans betydelse ökat markant i och med försäljningen av Ronaldo samt släppet av Tevez.
För att röra till historien än mer så är Rooneys agent en person som får Mino Raiola att likna en korgosse. Spelet bakom kulisserna skrev fotbollskanalens förra englandsbloggare Marcus Christenson om i offside redan 2005. Paul Stretford, agenten, har dessutom gjort sig av med alla klienter utom Rooney för att kunna ge honom fullt fokus. En agent vars framtida inkomstkällor inte längre verkar tryggade då UEFA:s fair play regler är på väg in och antagligen kommer att sätta stopp för de extrema transfersummor som de senaste året ökat lavinartat. Och till råga på allt så har Stretford redan inkasserat den bonus på sex och en halv miljon som var inskriven i Rooneys kontrakt vid trogen tjänst i minst fem år. Alltså behöver Paul Stretford en ny transfer eller åtminstone ett extremt förhandlingsläge med United för att kunna trygga sin framtid. Han har ju trots allt bara en karriär som dammsugarförsäljare att falla tillbaka på.
Allting verkar uträknat i minsta detalj.
Men Wayne själv då? Han verkar ju som en marionett i detta höga spel. Igår släppte han ett uttalande om att det är Manchester Uniteds brist på dragningskraft och ekonomiska muskler som gör att han söker sig därifrån. Om det är han själv som funderat ut det här eller inte är omöjligt att veta men belägg finns åtminstone för uttalandet. Att Carlitos Tevez släpptes från United kan verkat snålt med tanke på hur han presterat i City. Men trots att han visserligen presterade i United också så var han antagligen inte i det läget värd de 45m pund som är den senaste siffran som City sägs ha betalat.
Försäljningen av CR7 drog som sagt in en miljard svenska kronor till klubben och efter det förväntades det nog förstärkningar. Förutom den positivt överraskande och numer långtidsskadade Antonio Valencia så var det inga storvärvningar som anlände till Old Trafford. Ligatiteln missades dock bara med en poäng och med lite högre koncentration i mötet mot Bayern München hade man vunnit och därtill antagligen slagit Lyon i semi och ställts mot Inter i finalen. Så brist på möjligheter till pokaler såg förra säsongen väldigt avlägsen ut.
Ryktena säger som sagt att Rooney velat vara på väg från United redan i början av sommaren. Att det då räddas upp av en teori om att de sportsliga möjligheterna inte längre finns där nu när det går tungt för United känns som en efterhandskonstruktion. Att det sen kanske finns sanning i att United inte längre kan utmana om de bästa spelare kunde som sagt inte Rooney veta då.
Men hur allvarligt är egentligen läget sportsligt för Manchester United då? Ja, de mer naiva förståsigpåarna kommer då med argumentet om att Rooney bara är den senaste av stjärnor som packat sin väska av olika anledningar och att Manchester alltid klarar sig lika bra utan dem. Naivt säger jag för att vid tidigare fall har det alltid funnits spelare som kunnat ta över efter de som sålts. Spelare som är redo att axla det enorma ansvar det innebär att spela för kanske världens största klubb. Att Javier Hernandez, eller den lilla ärtan som svenska kommentatorer hakat upp sig på, skulle vara redo att frälsa den kräsna publiken efter att par snygga kontringsmål i ett kontringsvänligt fotbolls-vm tror åtminstone inte jag. Inte heller har Berbatov lyckats behålla sin inledande form då det pratades om att han äntligen börjat betala av sig för United och att Sir Alexs tålamod varit befogat.
Men trots allt detta så tror jag inte att avgrunden öppnat sig helt för Manchester United, och detta tro det eller ej på grund utav ägarna. Som alla säkert känner till så äger familjen Glazer United majoriteten av aktierna i klubben sedan 2005 och dessa har köpts med lånade pengar. Pengar som varit lånade med massiv ränta. Sedan köpet av klubben har Manchester United betalat runt fem miljarder i bara räntekostnader.
För att inte ägandeskapet skall bli helt ohållbart så krävs det att Manchester United fortfarande presterar på topp och kommer långt i Champions League. Detta gör att familjen Glazers kommer att bli tvungna att investera mycket pengar i en trupp som är till hälften är på väg mot pension för att kunna upprätthålla de sportsliga förväntningarna. Känner de sig inte manade till detta kan det förhoppningsvis öppna upp för en försäljning av klubben då ägarna inser att de kramat ur de pund som gått ur klubben och då låter de nya ägarna ta hand om det dyra saneringsarbetet. Så ett stålbad blir nog oundvikligt men att säga att framtiden inte är Uniteds, på grund av Rooney, det är för tidigt.
Så vart går Rooney? Det lutar åt City, men det är för mig obegripligt. För om man gillar nordvästra England som familjen Rooney gör, så verkar det hata folket, för vem annars vill bli hatad i både Liverpool och Manchester och samtidigt bo där?
Real och Chelsea smyger annars i bakvattnet av logiska själv men personligen tycker jag Bayern München vore ett mer okej slut på en ovärdig historia.
tisdag 12 oktober 2010
The Friendly Derby
Mainstream som man är så är jag liksom säkert många andra svag för stormatcher och derbyn, gärna med särskilda förutsättningar. Så trots att Sverige imorgon möter ett Holland, mer decimerat än man kunnat hoppas på så har jag redan börjat ladda inför nästa söndags Merseyside derby där de två klassiska fotbollslagen Everton och Liverpool skall göra upp om vilket som är Liverpools- och kanske hela Premier Leagues sämsta lag.
Detta derby, som traditionellt kallats för the friendly derby har särskilda omständigheter, som de flesta känner till. Jag tycker även att det är ett av derbyna i de stora ligorna som behåller sin intensitet, år efter år, vilket röda kort-historiken kan vittna om. Vill man läsa på lite extra om de historiska förutsättningarna kan man läsa lite om Heyselkatastrofen och vilka spelare (särskilt i Liverpool) som egentligen är supportrar av motståndarnas klubb. Men detta känns nästan perifert i år då årets omständigheter i sig räcker för att skapa en hetsig atmosfär.
Söndagens hemmalag, Everton FC, är förutom att vara Englands fjärde största klubb historiskt sätt, lite ökända för att starta säsongerna lite sömnigt på senare år. Därför kom det då inte som en chock när laget inledde denna säsong i samma stil. Att de däremot skulle inleda så här dåligt trodde inte många. Acceptans rådde dock kring klubben eftersom man ställts mot Aston Villa borta i omgång tre och Manchester United hemma i matchen efter. Bägaren rann dock över efter förlust hemma mot nykomlingen Newcastle och de goda råden började dock bli dyra.
En utpräglad anfallare saknas fortfarande i klubben och den svaga inledningen kan till stor del tillskrivas detta. Jermaine Beckford har inte riktigt hållt den klass man hoppats och när Saha samt Yakubu blandar och ger så är jag ganska förvånad över att man inte letade mer i somras över en riktig klasstriker. Everton har ju trots allt ett suveränt mittfält, en bra backlinje och en pålitlig målvakt. Spelartruppsmässigt skulle jag nog ranka dem strax efter Tottenham och City.
De få poängen som laget tagit tycker jag inte är representativt för Evertons spel under inledningen som faktiskt sett bitvis, riktigt bra ut. Tror nog att om Heitinga bara får bli av med sitt Fifa-virus så kan Fellaini komma högre upp i banan och då skulle laget genast bli mer målfarligt. Kommer nog att spela med självförtroende på söndag och slipper den värsta bottenångesten efter att ha vunnit borta mot hemmastarka Birmingham i senaste omgången vilket inget lag lyckats med på deras 18 senaste hemmamatcher. Annat blir det för Liverpool.
Storebror Liverpool däremot, vars situation jag skrev ganska långt om i den tidigare artikeln ”Europas krislag”, kommer att entra Goodison Parks gräs med massor av ångest. Spelet har ju varit krampaktigt och fantasilöst i nästan samtliga matcher den här säsongen, Europa League inräknat, med undantag för ett par minuter borta mot Manchester United.
Vart de skall hitta ett mittfält som kan stå emot Evertons troliga fem man har jag svårt att se. Antagligen får väl Gerrard gå ner till den positionen som Poulsen inte är i närheten av att klara av och därmed försvinner genast den offensiva kraften eftersom Joe Cole inte kan leverera ett pass som Pools lagkapten. När de dessutom får möta ett lag som spelar på hemmaplan med snabba och skickliga ytterbackar så ser det ganska mörkt ut för Liverpool. Baines är vital för Evertons vänsterkant då han kan ge hete Pienaar den yta han förtjänar samtidigt som Coleman verkar ha tagit över högerbacksplatsen senaste matcherna. Det som talar emot att han startar kan nog vara hans ålder men efter att ha spelat upp Blackpool förra säsongen i en direkt avgörande play-off final så har han åtminstone lite erfarenhet av stormatcher.
Hur matchen kommer att se ut kommer inte spela någon större roll för min del eftersom med dessa förutsättningar betyder det att oavsett matchbild kommer det hela bli känslofyllt och det är då engelsk fotboll blir som bäst. Förhoppningsvis slipper vi se att matchen urartar men som vanligt i the friendly derby brukar det åtminstone bli minst ett rött kort.
Valencia - Barcelona i all ära, men måste ni välja en så ska inte valet va svårt.
Detta derby, som traditionellt kallats för the friendly derby har särskilda omständigheter, som de flesta känner till. Jag tycker även att det är ett av derbyna i de stora ligorna som behåller sin intensitet, år efter år, vilket röda kort-historiken kan vittna om. Vill man läsa på lite extra om de historiska förutsättningarna kan man läsa lite om Heyselkatastrofen och vilka spelare (särskilt i Liverpool) som egentligen är supportrar av motståndarnas klubb. Men detta känns nästan perifert i år då årets omständigheter i sig räcker för att skapa en hetsig atmosfär.
Söndagens hemmalag, Everton FC, är förutom att vara Englands fjärde största klubb historiskt sätt, lite ökända för att starta säsongerna lite sömnigt på senare år. Därför kom det då inte som en chock när laget inledde denna säsong i samma stil. Att de däremot skulle inleda så här dåligt trodde inte många. Acceptans rådde dock kring klubben eftersom man ställts mot Aston Villa borta i omgång tre och Manchester United hemma i matchen efter. Bägaren rann dock över efter förlust hemma mot nykomlingen Newcastle och de goda råden började dock bli dyra.
En utpräglad anfallare saknas fortfarande i klubben och den svaga inledningen kan till stor del tillskrivas detta. Jermaine Beckford har inte riktigt hållt den klass man hoppats och när Saha samt Yakubu blandar och ger så är jag ganska förvånad över att man inte letade mer i somras över en riktig klasstriker. Everton har ju trots allt ett suveränt mittfält, en bra backlinje och en pålitlig målvakt. Spelartruppsmässigt skulle jag nog ranka dem strax efter Tottenham och City.
De få poängen som laget tagit tycker jag inte är representativt för Evertons spel under inledningen som faktiskt sett bitvis, riktigt bra ut. Tror nog att om Heitinga bara får bli av med sitt Fifa-virus så kan Fellaini komma högre upp i banan och då skulle laget genast bli mer målfarligt. Kommer nog att spela med självförtroende på söndag och slipper den värsta bottenångesten efter att ha vunnit borta mot hemmastarka Birmingham i senaste omgången vilket inget lag lyckats med på deras 18 senaste hemmamatcher. Annat blir det för Liverpool.
Storebror Liverpool däremot, vars situation jag skrev ganska långt om i den tidigare artikeln ”Europas krislag”, kommer att entra Goodison Parks gräs med massor av ångest. Spelet har ju varit krampaktigt och fantasilöst i nästan samtliga matcher den här säsongen, Europa League inräknat, med undantag för ett par minuter borta mot Manchester United.
Vart de skall hitta ett mittfält som kan stå emot Evertons troliga fem man har jag svårt att se. Antagligen får väl Gerrard gå ner till den positionen som Poulsen inte är i närheten av att klara av och därmed försvinner genast den offensiva kraften eftersom Joe Cole inte kan leverera ett pass som Pools lagkapten. När de dessutom får möta ett lag som spelar på hemmaplan med snabba och skickliga ytterbackar så ser det ganska mörkt ut för Liverpool. Baines är vital för Evertons vänsterkant då han kan ge hete Pienaar den yta han förtjänar samtidigt som Coleman verkar ha tagit över högerbacksplatsen senaste matcherna. Det som talar emot att han startar kan nog vara hans ålder men efter att ha spelat upp Blackpool förra säsongen i en direkt avgörande play-off final så har han åtminstone lite erfarenhet av stormatcher.
Hur matchen kommer att se ut kommer inte spela någon större roll för min del eftersom med dessa förutsättningar betyder det att oavsett matchbild kommer det hela bli känslofyllt och det är då engelsk fotboll blir som bäst. Förhoppningsvis slipper vi se att matchen urartar men som vanligt i the friendly derby brukar det åtminstone bli minst ett rött kort.
Valencia - Barcelona i all ära, men måste ni välja en så ska inte valet va svårt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)