Giovinco 1 - Juventus 0

För ungefär ett år sen såg jag den resultatmässigt (0-0) rätt tråkiga matchen mellan Italien och Serbien i u-20 EM i Sverige. Serbiens klack lyckades piska upp en stämning som inte setts till på svensk mark sedan dess. AIK har försökt och så även Bosnien men ingen lyckades lika bra som serberna. Det var en match som jag på förhand lika gärna hade kunnat hoppa över men i efterhand tackar jag mina vänner för brist på initiativ den dagen. Det var nämligen den dagen jag såg Giovinco spela fotboll för första gången.

Det är sällan man får se några spelare som man verkligt vill följa för resten av deras karriärer, Ronaldinho och Zlatan är av den typen. Giovinco även så. För trots att de serbiska spelare med bland annat den välbyggde Gojko Kacar, hade publiken i ryggen var det ändå Sebastian Giovinco som briljerade. Framspelning, instick och skott. Giovinco gjorde allt och dessutom med den finess som inte går att träna sig till. Att han blott är 164 cm lång och väger under 60 kilo ökar dessutom bara på hans charm.

Så efter u-20 EM var jag bergsäker på att Juventus skulle bli förra årets klubb i Italien. Filipe Melo och Diego hade köpts in och om de dessutom lyckades hitta en roll för Giovinco var jag säker på att Scudetton skulle hamna i Turin. En säsong senare och fem hundra kronor fattigare insåg jag att det inte blev som jag trott. Diego hade haft en floppsäsong men ändå så hade inte Sebastian fått den chans han väntat på. Frustrationen pörjade pysa ut i form av agentutlåtanden om att han inte kunde vänta ett år till. Trots allt så 23 år fyllda är man inte längre en talang, speltid är nödvändigt.

Utlåningen blev oundviklig och till en väldigt sympatisk klubb som Parma. Personligen tycker jag knappt att Juventus har rätt endast låna ut Giovinco efter sättet som de behandlat honom på. Men trots allt har han växt upp inom Juventus och även hans bror spelar i klubben så hans lojalitet är det åtminstone inget fel på.

Länge funderat på att skriva om Sebastian Giovinco men inte riktigt kommit mig för. Men när jag kollade påhöjpunkter från matchen Parma-Brescia så infriades precis de förhoppningar jag haft. En lätt chip till Bojinovs mål i stil med den Ronaldinho gjorde till Boriello samt en frispark som till slut resulterade i 2-0 målet. Imponerande av Giovinco och förhoppningsvis får han ta igen den missade utvecklingen från bänktiden i Juventus.

AC Milan rustar, men ge dem ett år till.

Italienska ligan, har sedan ett par åt tillbaka hamnat lite på efterkälken som toppliga i Europa. Ett väldigt omdebatterat ämne där majoriteten väljer att hålla med medan Serie As supportrar kämpar med passion och poesi för att bevisa dess charm. Längst fram som symbol för att ligan är dekis på står AC Milan, Zlatans nya klubb. Med en för gammal trupp, för lite pengar och med Berlusconi som har kapital men otillräckligt politiskt kapital för att finansiera en fotbollsklubb under finanskrisen. Läget har sett ljusare ut för klubben men någonstans har nu hoppet åtminstone tänts.

AC Milan är en anrik klubb med stor stolthet och tydliga värderingar. Man tar hand om de sina på ett säreget sätt och ens facit i de europeiska cuperna talar om en majestätisk klubb. Pampigt och ståtligt alltså i all dess ära men det är även dessa riktmärken som gjort att klubben stagnerat sportsligt. Den sportsliga stagnationen beror i sin tur på att några kontrakt skrevs under snarast euforiska omständigheter efter Champions League vinsten 2007.

Vi backar tillbaka till inledningen på 2000-talet då klubben inlett trevande innan Carlo Ancelotti tog över rodret i november 2001. Den tidigare tränaren Fatih Terim, som många kanske minns som Turkiet förbundskapten under Em 2008, hade värvat Pippo Inzaghi samt Andrea Pirlo men inte lyckats få ordning på laget och lämnade därmed över till Ancelotti. Ancelotti fortsatte lagbygget som bar frukt med en CL-titel 2003 och en ligatitel 2004. Kanske hade Ancelotti börjat hitta ramarna för ett lag som kunde bli lika dominant som Milan var under tidigt 90-tal. Supportrarna hoppades och även om man förlorade den minst sagt minnesvärda CL-finalen mot Liverpool så hade man tagit sig till final. Sämre gick det i ligan och Calciopoli hade berört även Milan genom poängavdrag. Klubben stod inte lika stadigt som tidigare och stoltheten hade fått ta sig en törn.

Trots allt detta så lyckades klubben med en stor bedrift när man vann CL igen år 2007. Fotbollsjournalister runt om i världen undrade hur det hade kunnat bli en repris av föregående års final när inget av lagen egentligen höll finalklass. Hjältarna i Milan skulle i alla fall belönas. Långa kontrakt skrevs med de trotjänare som hade haft med finalen att göra. Till exempel Jankulovski, Seedorf och Kaladze var inga ungtuppar 2007 men fick ändå långa och dyra kontrakt. För dyra och för långa, skulle det visa sig.

För när finanskrisens höst blåste in över San Siro så blåste den extra snålt över Italien. Tillsammans med Grekland, Portugal och Spanien stod man tagen på sängen och med dåliga skyddsnät för landets ekonomi. Arbetslöshet och recession är hittills resultaten av finanskrisen och länderna har inte börjat hämta sig ännu. Silvio Berlusconi, Milans ägare, tillika Italiens premiärminister insåg själv eller med hjälp av hans PR-folk att hans älskade fotbollsklubb inte längre kunde finansieras ur hans bakficka. Det skulle sticka för mycket i ögonen på det italienska folket och han skulle tappa stort inom politiken.

Transfersommarn 2009 blev detta som tydligast. Trots stora supporter protester utanför Milanello, så kunde inte AC Milan värva spelare. Ett försök till att värva den talangfulle ytterbacken Aly Cissokho gick i stöpet när Milan ansåg att hans tänder inte var tillräckliga för Serie A. Lyon såg tillfället och köpte honom istället. Han hade senare under året inga större problem att sköta sin vänsterkant både offensivt och defensivt mot självaste Real Madrid. Goda råd var dyra och det handlade nu bara om att köpa tid hos supportrarna innan de långa, lyxiga kontrakten från CL-finalen 2007 skulle löpa ut. Detta har under sommaren 2010 lösts genom att man knutit till sig Kevin-Prince Boateng samt Zlatan Ibrahimovic, med betalningsskyldighet först under 2011. För även om det inte finns några pengar inom klubben idag kommer de allt för trögflytande kontrakten till slut att rinna ut och ett mer flexibelt AC Milan kommer att skönjas. Sen krävs det självklart stora prestationer även på fotbollsplan, men att räkna ut dem för en längre framtid skulle åtminstone inte jag våga göra.

Barcelonas kostym har växt för stor.

Barcelona spelar fotboll på ett strålande sätt, vägvinnande och underhållande. Spelare som Iniesta, Xavi och Messi leker fotboll medan resten av världen bara kan titta på, som att de hamnat utanför den riktiga festen. Spelare bönfaller om att få flytta dit och spela inför den intellektuella och kulturella publiken i hypade Barcelona. Det här är åtminstone bilden som Barcelona själva vill visa upp. Frågan är om det inte har gått lite fort när alla de höga idealen skall uppfyllas.

En stor del av den spanska toppfotbollen, då inkluderat endast Barcelona och Real Madrid, handlar om politik. Med mandatperioder och leenden så försöker herrar i kostym styra sina fotbollsklubbar, ofta även med stor hjälp utav kapital. Medlemmarna går och röstar och valfläsket handlar om stjärnspelare och troféer. Kostsamt valfläsk om man vill bli omvald.

Barcelona har dock mycket att tacka sin ungdomsackademi för. La Masia, den mytomspunna talangfabrik där drömmar skapas och skrotas för hungriga ungdomar. Dessa spelare kompletteras av internationella superstjärnor som ser till att troféerna fortsätter att visas upp längs La Ramblas. Dessa spelare har med tiden eskalerat i pris och enligt Barcelonas nya president så har de fotbollsmässiga framgångarna inte gått hand i hand med de ekonomiska. Pressen att alltid vinna allt kostar. Ett pris som Barcelona inte verkar vara redo att betala.

För under sommaren har de absolut snabbaste affärerna medialt sett varit utslussningarna från Barcelona. Utan längre skriverier har Chigrinskiy och Yaya Touré lämnat klubben. Affärer vars prislapp berättigat mer skriverier. Chigrinskiy till exempel, köpt som en av de dyrare mittbackarna historiskt sett, slussas tillbaka till sin gamla klubb med en total förlust för Barcelona på 100 miljoner kronor exklusive löner och bonusar. Inga stora negativa rubriker om affärsplaner skrivs. Yaya Touré kände antagligen under hela föregående säsongen att han inte var önskvärd och skickades även han ganska snabbt ut till City. Barcelonas krona har inte rubbats och ekonomin stärkts.

Problemet som följer är att kvalitéen på laget har minskat, visserligen har David Villa köpts in, vilket är hela sommarens bästa affär. Men mittfältet är inte lika starkt som tidigare säsonger. Xavi har spelat småskadad och är i behov av längre vila, Iniesta är skadedrabbad och utan dessa två herrar på mitten så är laget inte lika slagstarkt. Detta är ett indentifierat problem för Barcelona. Oändliga försök har gjort för att köpa in Cesc Fabregas med en riktigt smutsig reklamkampanj utförd av spelarna själva. Arsene Wenger och hans Arsenal har dock varit stenhårda och insett att en nyckelspelare för ett toppfyra lag i England är värt mer än de 400 miljoner som Barcelona kunnat betala. För om de hade kunnat betala mer hade de försökt, istället försöker de få Fabregas att tvinga sig ur klubben. Inte särskilt elegant och en publicitet som skadat Barcelona under sommaren.

Som tur är så har de spanska spelarna i Barcelona hjälpt Barcelonas rykte under sommaren. Genom det nya spanska landslagets dominans har Barcelona fått mycket gratis PR av hög kvalité eftersom i många andetag som Spanien nämns så nämns även Barcelona. Xavi, Iniesta och nu även Villa har gjort storslagen reklam för klubben under Sydafrika turneringen.

Tyvärr har fler problem dykt upp på vägen. Den nya karusellen med Zlatan Ibrahimovic och Pep Guardiola skadar båda parter under varje sekund som affären drar ut på. Inte bara att det är uppenbara klyftor som bevisats återigen i ”världens mest harmoniska klubb” det är även ett störande moment i säsongsuppladdningen som de flesta antagligen behöver för att åter finna motivation efter att ha vunnit det mesta de senaste åren. För troféer måste levereras även i år, sådana är reglerna. Frågan är bara om Barcelona har råd.

Kräftskivehelg med livescore.

Efter kräftor och västerbottenpajer och livescore på fickan så är man hemkommen och återigen uppdaterad med många av de icke-nyheterna som fotbollsvärlden bjudit på en vecka innan Serie A samt La Liga drar igång. Skönt då att man kan luta sig tillbaka mot Premier League som har vett att börja i tid samtidigt som jag börjat snegla även på resultattavlorna över Tyskland och Frankrike.

En klyscha som kändes passande är från Aston Villa – Newcastle är att i fotbollen är det små marginaler som avgör. Med små menar jag då självklart inte 6-0 resultatet som matchen faktiskt slutade utan menar den brända straffen från John Carew. Hade Aston Villa fått göra ett första mål hade antagligen Newcastle blivit lite ängsliga, kanske lite mer som i matchen mot Manchester United där man inte kunde förstå att de vunnit Championship i överlägsen stil. Nu sköt Carew bollen mot skyn och de 55 000 på St. James Park hetsade igång sitt älskade hemmalag som körde över ett tränarlöst Aston Villa. En sådan överkörning kan inte vara lätt att axla och visar hur labil klubben är i dagsläget. Herr Bradleys tysk-amerikanska anda kanske skulle vara bra för klubben i nuläget.

Att Arsenal slog Blackpool med 6-0 med ett hattrick av Theo Walcott säger absolut ingenting. Snarare hade ett 3-0 resultat berättat mer. Nu blev det precis som förväntat, Blackpool kan knappt se sin nästa poäng och Theo Walcott kommer fortsätta vara en kantspringare i duglig stil.



Inte sett Birmingham ännu men 4 poäng känns godkänt. Nästan bra.

Everton är lite av en besvikelse än så länge, men dåliga säsongsstarter gör de alltid. Känns dock inte som att upplagan 10/11 av Premier League är rätt liga att ha en dålig start i.

Gareth Bale fortsätter vara Premier League hetaste spelare.

Chelsea har inte mött något motstånd ännu.

Manchester United darrar lite och Chicarito spänner sig samt blir egoistisk i jakt på sitt förlösande förstamål.

Manchester City körde också över Liverpool utan att ta i särskilt hårt och efter matchen kändes det lite snopet. Liverpool känns redan avhängt rent kvalitétsmässigt. Jovanovic som jag trott på är lite omständlig och ivrig vilket man kanske har rätt att vara men inte något som Liverpool har råd med. Torres såg ut att spela med ögonbindel och utan dobbar och förhoppningsvis satt Silva och körde styrketräning för det mittfältet som City visade igår behöver inte nödvändigtvis någon klen kreatör.
En som vanligt händelserik Premier League omgång.
-
Brukar försöka att hålla mig ifrån att fantisera om Silly Season rykten eftersom det är billigare än att läsa DAM men när Zlatan verkligen verkar vara så nära Milan som alla påstår kan jag inte annat än fantisera om den nerbantade Ronaldinho, den skadefria Pato och den stångande Zlatan charma hela San Siro samtidigt som Kevin-Prince Boateng håller rent bakom dem. Att sändningarna dessutom gått till tv4sport samtidigt som Genoa gjort en sanslös Mercato gör inte saken sämre. Upp till Raiola att dra i sina trådar igen.
-
Yoann Gourcuff, en spelare som tillhör den ringa skara av spelare som ensam kan underhålla en stadion, har bytt klubb. Från den lavinartat rasande Girondins de Bordeaux till Lyon. En värvning som visar att franska ligan fortfarande är för liten för Lyon och att det är Champions League som är målet. Först ansåg jag att Gourcuff borde tagit ett större kliv till en av de stora klubbarna igen. Men eftersom de flesta klubbar gasar på i 180 känns det vettigt av honom att ta klivet till en klubb där han får en tydlig plats och en mindre plånbok. Kommer ett samspel igång med Lisandro på topp kommer de nog kunna slå ut någon storklubb i år igen i Champions League samtidigt som Kim Källström får det lika tufft som alltid att ta en ordinarie plats.




/Martin

En avslutad inledningshelg

Även om det imorgon väntar en match mellan Manchester United och Newcastle så räknar jag ändå fotbollshelgen som avslutad. Skönt att fotbollsligorna runt om i Europa börjat vakna till liv även om den spanska och italienska endast inletts med supercup och cupspel. Premier League samt Franska ligan har åtminstone börjat vilket inte är fy skam!

Spänd av förväntan samt nervositet satte man på 6an (viasatkortet befann sig på annan ort) för att få se den produkt som all reklam så intensivt lobbat för. Liknade såklart Champions League studion men med det mörka träbordet så samsades de två Ola samt Niva om att få prata. Ola Wenström körde sitt vanliga gamla smyginstigerande programlederi vilket fungerade lika hyfsat som alltid. Rit-Ola gick även han att känna igen med sin överdrivet självsäkra stil vilket får en att undra varför han inte är tränare istället. Semester hade han uppenbarligen varit på i alla fall. Erik Niva satt i sin tvångskommenderade slips samt var lika kunnig som smålustig och är övertygad om att han klarar av TV utan problem, på fantv har han en tendens att prata länge vilket dock alltid är befogat med den kunskapen han sitter inne på. Sladjan däremot fick sitta längst bak med den urlöjliga facebookansvaret vilket måste irritera honom med tanke på att även han visat stort fotbollskunnande tidigare i karriären.

Så till fotbollen. Tottenham - Manchester City.
Första halvlek innehöll precis det man hoppats på samt många duktiga ingripanden av Joe Hart även om det nog egentligen bara var två, högst tre räddningar som verkligen var kvalificerade. Reflexräddningen på Defoes centrufigalavslut var imponerande. Skriv dock inte av Shay Given ännu, är övertygad om att han hade gjort samma räddningar själv. Roligt även att Giovani dos Santos fick speltid efter ett fint VM samt bra försäsong. Fick dock inte ut något av det men visade en frenesi i löpningarna i alla fall. Gareth Bale fortsatte övertyga precis lika mycket som förra säsongen och han kommer vara nödvändig för Tottenham som såg lite tama ut i avsluten. Crouch var dock strålande som target och gjorde en bättre match än Defoe. Kompany gjorde även han en bra insats och blir spännande att se om Lescott kommer kunna hålla en mittbackplats då han har mycket att bevisa efter förra säsongen. David Silva såg tunn och lite frustrerad ut men slog fortfarande många bra pass.


Chelsea mosade West Bromwich med 6-0 efter att Drogba gjort ett hattrick. Antagligen inte det svåraste han har gjort i sin karriär. Öppnar kanske dörren för Jonas Olsson i alla fall.

Aston Villa vann utan tränare och viktigt va väl det. Blir lättare för nästa att jobba i lite medvind i början i allafall vem det nu än blir.

Blackpool sensationsslog Wigan och Martinez såg inte helt nöjd ut med sina spelare. Kirkland kan inte lastas för allt utan matchen borde snarare slutat 8-1 om Blackpool bara hade satt hälften av sina matcher. Wigan fick ju trots allt ett korrekt mål bortdömt. Ian Holloway gav en lika härlig intervju efteråt som han brukar och insuinerar konstant att hans förutsättningar är under all kritik och att han visserligen är glad för pengarna han får nu men jag undrar om han inte hellre hade delat med sig en del av kakan till andra småklubbar runt om i England. Fortfarande en stor, stor sensation om de klarar sig kvar.

Dagens match missade jag första halvlek på och har inte sett Joe Coles utvisning eller spelet men under andra halvlek var Arsenal otroligt tama och den form som Arshavin visat upp i Liverpool var som bortblåst. De var inte värda poängen de fick med sig och alltid lika tråkigt när en person som Reina får stå i skamvrån. Att klara utvisningen så pass bra som de gjorde lär dock ha stärkt truppen avsevärt. Milan Jovanovic ser redan ut att vara en publikfavorit. Torres inhopp svarade inte på några frågor även om han hade ett par löpdueller mot mittbackar som han först såg ut att klara men sedan tappade fart och momentum.

Lyon förlorade borta mot Caen med 3-2 efter att ha släppt in sista målet i 72a minuten. Dock spelade man med en man kort efter en utvisning i första halvlek. Förlorade gjorde dock även Bourdeaux hemma och Yourcuff saknar nog Chamakh som gjorde en godkänd insats borta i England. Hans försäsong har ju även den varit lovande. Spännande.

En bra match med en del sumpade målchanser mellan Forest och Leeds. Nog borde något av lagen ha vunnit men tror att båda lagen var nöjda även om stämplingen på Watt i andra halvlek borde ha renderat i ett rött kort och en annan matchbild. Hade nog slutat 1-1 ändå och det var ett rättvist resultat.

Ser fram emot matchen och tv-kortet till imorgon och det blir roligt att välkomna Newcastle tillbaka. De hör hemma i Premier League.

/Martin

Manchester City – Pengarna kommer köpa framgång

Den klubb som det skrivits flest spaltmeter om under de senaste tre transferfönstrena är självklart Manchester City. Mobiliseringen är avklarad och miljarderna är spenderade. Nu är det dags för säsongen när resultaten skall börja gå Citys väg också. Med bröderna Touré, Tevez och Hart i truppen finns det personlighet och karaktär som borde räcka ganska långt om Mancini får spelarna att dra åt samma håll. Det är nämligen där som utmaningen ligger för City, truppen är bland de absolut mest individuellt skickliga trupperna i världen så problemet ligger endast i lagmoral samt taktikutförande.

Lagmoralen syntes bristfällig ett par gånger förra året då laget under hösten kryssade var och varannan match. Tevez insåg problemet och tog saken i egna händer med en formtopp och därefter närmade laget sig Champions League men snubblade på målsnöret i matchen mot Tottenham. Att snubbla på målsnöret är ingenting som kommer accepteras i år även om ledningen kommer ha mer tålamod med Mancini än med Hogdson.

Förra årets upplaga av Manchester City hade en del barnsjukdomar. Förutom det ständiga kryssandet så hade det dyra nyförvärvet Joleon Lescott problem att hänga med i backlinjen och Barry skötte inte sina uppgifter riktigt som förväntat. En positiv överaskning var Adam Johnson som klarade sin uppgift som offensiv högerytter på ett imponerande sätt. Problemet spelmässigt för laget blev att Barry med sin defensiva position bredvid De Jong inte kom upp tillräckligt högt i banan för att slå avgörande passningar. Dett gjorde att Tevez ofta fick sjunka ner och komma ur den position där han är som vassast. Mancini insåg nog detta eftersom han plockade in David Silva som spelat i den släpande fördelningsrollen bakom David Villa i Valencia.
En viktig säsong väntar bröderna Gallaghers favoritlag i år och förväntningarna är ställda till minst en Champions League plats och tajmingen är fördelaktig. Aldrig tidigare har storklubbarna varit i en sån gungning som de är i år. Saken ligger i egna händer!

Manchester United – Världens största klubb saknar ryggrad?

När Manchester United vände Champions League finalen mot Bayern Munchen innehöll laget en ryggrad av juniorspelare som växt sig allt bättre tillsammans. Ryan Giggs, Paul Scholes samt Gary Neville spelar än idag kvar i United och gör det bra. Men frågan är hur länge de kan fortsätta prestera och hur ofta deras allt äldre kroppar kommer tillåta sig att påfrestas. Tanken var att det gamla gardet skulle lämna över till den nya generationen med Carrick, Hargreaves och Rooney. Framtiden såg lika ljus ut som alltid för United men sedan kom den eviga skadan för Hargreaves och Carrick har inte utvecklats som man trodde och petats från landslaget. Rooney däremot har blivit den nya storstjärnan som förra säsongen spelade sin karriärs bästa fotboll.

När Manchester United vann sina tre raka titlar de senaste åren så har man gjort det med en imponerande mängd 1-0 segrar. Ferdinand och Vidic har ingjutit så mycket respekt hos sina motståndare så att ofta insåg man att ett mål ofta räckte för United. De släppte ju ändå inte in några. Skillnaden föregående säsong när de fick se sig slagna av Chelsea var att Vidic inte alls såg lika säker ut i backlinjen när han inte hade sin bundsförvant Ferdinand vid sin sida. Ferdinand har haft ryggproblem och när han väl var i spel bjöd han då och då på enkla misstag. I år hoppas dock Rio Ferdinand vara frisk till premiären och Vidic har skrivit på ett nytt kontrakt med United så tryggheten kanske kommer att infinna sig.

Evra behöver knappast tas upp eftersom han är världens bästa vänsterback, professionell som få och om inte hans franska landslagssession förstört hans kärlek till sporten finns det inget som talar för att han inte kommer göra en ny lysande säsong. Da Silva bröderna blir bättre och bättre och behöver bara få bort sina tendenser att dra på sig onödiga kort.

Det är dock på mittfältet som frågetecknen finns. Nani visade prov på fin utveckling i slutet på föregående säsong samt att Valencia har skapat ett fint samspel med Rooney. I mitten finns dock en viss brist på kreativitet. Bollarna som Scholes slaget under många säsonger nu visar sig vara svårare än Carrick trott och även om Fletcher nu äntligen fått den respekt han förtjänar är han knappast någon kreatör. Frågan är om det är något Alex Ferguson tänkt åtgärda innan säsongen sätts igång?

Blir för övrigt väldigt spännande att se Javier Hernandez från Mexico som United fick förvånansvärt billigt eftersom de scoutade honom innan VM. Imponerande nyförvärv som med sin speed förhoppningsvis kan luckra upp de försvar där Berbatov stöter på problem.

Målvaktsfrågan är inte akut ännu men efter att ha sålt Foster till Birmingham är frågan om det är Kuzckak som skall bli tilltänkt efterträdare eller om det är något nytt på gång på denna position.

Spännande blir såklart även denna säsong för United och jag förväntar mig dock att fler spelare tar mer ansvar då Rooney kan ha vissa motivationsproblem efter att ha gjort sin livs säsong utan att vinna något. Alex Ferguson har dock lovat att bygga ett tredje generationens United vilket jag antar börjar denna säsong. Om han kommer hitta en lika bra ryggrad som senast är tveksamt men han hittar alltid lösningar den gamle mannen från Govan.