3 dagar med Rooneygate

Spekulationerna om Rooneygate avlöser numer varandra och den ena mer felaktig än den andra. Senast idag skrev DN:s Anders Lundkvist att Rooney i dagsläget tjänar tre miljoner i veckan vilket tydligen var för lite för Wayne. Detta är såklart en fullkomligt bisarr siffra och visar bara på hur fort och fel det går på internet när alla skall få ut texter så fort som möjligt. På Webbsporten tar vi oss tid och därför tänker jag dela med mig av mina tankar efter att ha läst allt jag kommit över under tre dagar.

Det hela började egentligen i helgen då alla Englands tidningar gick ut och sa att Rooney inte längre ville spela kvar i Manchester United. Någon anledning specificerades inte utan olika teorier dök upp. Rooney tjänar för lite, Ferguson har börjat behandla honom illa, United kan inte längre utmana på samtliga fronter, engelska tabloider är outhärdliga och sist men inte minst Colleens vara eller icke vara i England. Samtliga teorier med en del fotfäste i verkligheten.

Till att börja med så tjänar Rooney för lite, hur vulgärt det än kan låta med en veckolön kring 90’000 pund. Men allting är som vi vet relativt och Rooney som förra året fick utmärkelsen för Premier Leagues bästa spelare tjänar avsevärt mindre än säkerligen tio spelare i Premier League. Sedan länge har John Terry och Frank Lampard dragit in 150’000 i veckan och kontrasterna blev än tydligare när Shejk Mansour bestämde sig för att göra entré i fotbollsengland. Nu senast skrev den ivorianske mittfältsgeneralen Yaya Touré på ett guldkantat kontrakt om ungefär 250’000 pund.

På presskonferensen som Sir Alex Ferguson höll dagen innan mötet mot Bursaspor försökte han dock lägga lönefrågan åt sidan genom att berätta att United har erbjudit Rooney ett kontrakt som tar honom till toppen i löneligan. United har annars varit emot för höga löner men ansåg väl här att man varit tvungna att göra ett undantag. Lönekostnaden verkar alltså inte varit det huvudsakliga problemet.

Manchester United begick dock ett stort strategiskt fel när man inte inledde förhandlingarna med Wayne tidigare. Släpper man som världens största klubb sin största stjärna (Christiano Ronaldo) så borde man väl ha varit mer angelägna om att säkra upp klubbens viktigaste spelare på ett långtidskontrakt. Särskilt när hans betydelse ökat markant i och med försäljningen av Ronaldo samt släppet av Tevez.

För att röra till historien än mer så är Rooneys agent en person som får Mino Raiola att likna en korgosse. Spelet bakom kulisserna skrev fotbollskanalens förra englandsbloggare Marcus Christenson om i offside redan 2005. Paul Stretford, agenten, har dessutom gjort sig av med alla klienter utom Rooney för att kunna ge honom fullt fokus. En agent vars framtida inkomstkällor inte längre verkar tryggade då UEFA:s fair play regler är på väg in och antagligen kommer att sätta stopp för de extrema transfersummor som de senaste året ökat lavinartat. Och till råga på allt så har Stretford redan inkasserat den bonus på sex och en halv miljon som var inskriven i Rooneys kontrakt vid trogen tjänst i minst fem år. Alltså behöver Paul Stretford en ny transfer eller åtminstone ett extremt förhandlingsläge med United för att kunna trygga sin framtid. Han har ju trots allt bara en karriär som dammsugarförsäljare att falla tillbaka på.



Allting verkar uträknat i minsta detalj.

Men Wayne själv då? Han verkar ju som en marionett i detta höga spel. Igår släppte han ett uttalande om att det är Manchester Uniteds brist på dragningskraft och ekonomiska muskler som gör att han söker sig därifrån. Om det är han själv som funderat ut det här eller inte är omöjligt att veta men belägg finns åtminstone för uttalandet. Att Carlitos Tevez släpptes från United kan verkat snålt med tanke på hur han presterat i City. Men trots att han visserligen presterade i United också så var han antagligen inte i det läget värd de 45m pund som är den senaste siffran som City sägs ha betalat.

Försäljningen av CR7 drog som sagt in en miljard svenska kronor till klubben och efter det förväntades det nog förstärkningar. Förutom den positivt överraskande och numer långtidsskadade Antonio Valencia så var det inga storvärvningar som anlände till Old Trafford. Ligatiteln missades dock bara med en poäng och med lite högre koncentration i mötet mot Bayern München hade man vunnit och därtill antagligen slagit Lyon i semi och ställts mot Inter i finalen. Så brist på möjligheter till pokaler såg förra säsongen väldigt avlägsen ut.

Ryktena säger som sagt att Rooney velat vara på väg från United redan i början av sommaren. Att det då räddas upp av en teori om att de sportsliga möjligheterna inte längre finns där nu när det går tungt för United känns som en efterhandskonstruktion. Att det sen kanske finns sanning i att United inte längre kan utmana om de bästa spelare kunde som sagt inte Rooney veta då.

Men hur allvarligt är egentligen läget sportsligt för Manchester United då? Ja, de mer naiva förståsigpåarna kommer då med argumentet om att Rooney bara är den senaste av stjärnor som packat sin väska av olika anledningar och att Manchester alltid klarar sig lika bra utan dem. Naivt säger jag för att vid tidigare fall har det alltid funnits spelare som kunnat ta över efter de som sålts. Spelare som är redo att axla det enorma ansvar det innebär att spela för kanske världens största klubb. Att Javier Hernandez, eller den lilla ärtan som svenska kommentatorer hakat upp sig på, skulle vara redo att frälsa den kräsna publiken efter att par snygga kontringsmål i ett kontringsvänligt fotbolls-vm tror åtminstone inte jag. Inte heller har Berbatov lyckats behålla sin inledande form då det pratades om att han äntligen börjat betala av sig för United och att Sir Alexs tålamod varit befogat.

Men trots allt detta så tror jag inte att avgrunden öppnat sig helt för Manchester United, och detta tro det eller ej på grund utav ägarna. Som alla säkert känner till så äger familjen Glazer United majoriteten av aktierna i klubben sedan 2005 och dessa har köpts med lånade pengar. Pengar som varit lånade med massiv ränta. Sedan köpet av klubben har Manchester United betalat runt fem miljarder i bara räntekostnader.

För att inte ägandeskapet skall bli helt ohållbart så krävs det att Manchester United fortfarande presterar på topp och kommer långt i Champions League. Detta gör att familjen Glazers kommer att bli tvungna att investera mycket pengar i en trupp som är till hälften är på väg mot pension för att kunna upprätthålla de sportsliga förväntningarna. Känner de sig inte manade till detta kan det förhoppningsvis öppna upp för en försäljning av klubben då ägarna inser att de kramat ur de pund som gått ur klubben och då låter de nya ägarna ta hand om det dyra saneringsarbetet. Så ett stålbad blir nog oundvikligt men att säga att framtiden inte är Uniteds, på grund av Rooney, det är för tidigt.

Så vart går Rooney? Det lutar åt City, men det är för mig obegripligt. För om man gillar nordvästra England som familjen Rooney gör, så verkar det hata folket, för vem annars vill bli hatad i både Liverpool och Manchester och samtidigt bo där?

Real och Chelsea smyger annars i bakvattnet av logiska själv men personligen tycker jag Bayern München vore ett mer okej slut på en ovärdig historia.

The Friendly Derby

Mainstream som man är så är jag liksom säkert många andra svag för stormatcher och derbyn, gärna med särskilda förutsättningar. Så trots att Sverige imorgon möter ett Holland, mer decimerat än man kunnat hoppas på så har jag redan börjat ladda inför nästa söndags Merseyside derby där de två klassiska fotbollslagen Everton och Liverpool skall göra upp om vilket som är Liverpools- och kanske hela Premier Leagues sämsta lag.

Detta derby, som traditionellt kallats för the friendly derby har särskilda omständigheter, som de flesta känner till. Jag tycker även att det är ett av derbyna i de stora ligorna som behåller sin intensitet, år efter år, vilket röda kort-historiken kan vittna om. Vill man läsa på lite extra om de historiska förutsättningarna kan man läsa lite om Heyselkatastrofen och vilka spelare (särskilt i Liverpool) som egentligen är supportrar av motståndarnas klubb. Men detta känns nästan perifert i år då årets omständigheter i sig räcker för att skapa en hetsig atmosfär.


Söndagens hemmalag, Everton FC, är förutom att vara Englands fjärde största klubb historiskt sätt, lite ökända för att starta säsongerna lite sömnigt på senare år. Därför kom det då inte som en chock när laget inledde denna säsong i samma stil. Att de däremot skulle inleda så här dåligt trodde inte många. Acceptans rådde dock kring klubben eftersom man ställts mot Aston Villa borta i omgång tre och Manchester United hemma i matchen efter. Bägaren rann dock över efter förlust hemma mot nykomlingen Newcastle och de goda råden började dock bli dyra.

En utpräglad anfallare saknas fortfarande i klubben och den svaga inledningen kan till stor del tillskrivas detta. Jermaine Beckford har inte riktigt hållt den klass man hoppats och när Saha samt Yakubu blandar och ger så är jag ganska förvånad över att man inte letade mer i somras över en riktig klasstriker. Everton har ju trots allt ett suveränt mittfält, en bra backlinje och en pålitlig målvakt. Spelartruppsmässigt skulle jag nog ranka dem strax efter Tottenham och City.

De få poängen som laget tagit tycker jag inte är representativt för Evertons spel under inledningen som faktiskt sett bitvis, riktigt bra ut. Tror nog att om Heitinga bara får bli av med sitt Fifa-virus så kan Fellaini komma högre upp i banan och då skulle laget genast bli mer målfarligt. Kommer nog att spela med självförtroende på söndag och slipper den värsta bottenångesten efter att ha vunnit borta mot hemmastarka Birmingham i senaste omgången vilket inget lag lyckats med på deras 18 senaste hemmamatcher. Annat blir det för Liverpool.

Storebror Liverpool däremot, vars situation jag skrev ganska långt om i den tidigare artikeln ”Europas krislag”, kommer att entra Goodison Parks gräs med massor av ångest. Spelet har ju varit krampaktigt och fantasilöst i nästan samtliga matcher den här säsongen, Europa League inräknat, med undantag för ett par minuter borta mot Manchester United.

Vart de skall hitta ett mittfält som kan stå emot Evertons troliga fem man har jag svårt att se. Antagligen får väl Gerrard gå ner till den positionen som Poulsen inte är i närheten av att klara av och därmed försvinner genast den offensiva kraften eftersom Joe Cole inte kan leverera ett pass som Pools lagkapten. När de dessutom får möta ett lag som spelar på hemmaplan med snabba och skickliga ytterbackar så ser det ganska mörkt ut för Liverpool. Baines är vital för Evertons vänsterkant då han kan ge hete Pienaar den yta han förtjänar samtidigt som Coleman verkar ha tagit över högerbacksplatsen senaste matcherna. Det som talar emot att han startar kan nog vara hans ålder men efter att ha spelat upp Blackpool förra säsongen i en direkt avgörande play-off final så har han åtminstone lite erfarenhet av stormatcher.

Hur matchen kommer att se ut kommer inte spela någon större roll för min del eftersom med dessa förutsättningar betyder det att oavsett matchbild kommer det hela bli känslofyllt och det är då engelsk fotboll blir som bäst. Förhoppningsvis slipper vi se att matchen urartar men som vanligt i the friendly derby brukar det åtminstone bli minst ett rött kort.

Valencia - Barcelona i all ära, men måste ni välja en så ska inte valet va svårt.

Klubbar i kris

Säsongerna har pågått i över en månad, på sina håll även i en och en halv. Det har blivit dags för det andra landslagsuppehållet vilket betyder träning och vila för de flesta fotbollsspelarna i Europa. De tidiga tendenserna har antingen infriats eller förändrats. Förvånansvärt många klubbar skulle nog gärna sett att tendenserna förändrats men verkligheten är en annan för klubbar som redan nu skaffat sig en rejäl uppförsbacke för att kunna nå sina mål.

Schalke 04
Trots att många lag valde att inte agera under sommarfönstret på grund av skralt ekonomiskt läge var Schalke en av klubbarna som spände sina muskler rejält. Förutom att de värvat in profilvärvningarna Raúl och Klas-Jan Huntelaar så bytte även laget ut hela sin backlinje. Vågat gjort av Felix Magath och kanske hade man behövt ett längre uppehåll för att spela ihop truppen. Problemet kvarstår dock och efter att Schalke tagit sin första vinst i ligan förra helgen och även knep tre poäng mot Benfica i Champions League så tappade man momentum igen borta mot Nürnberg.

Fyra poäng på sju matcher är förstås under all kritik men än så länge är säsongen inte körd tack vare att de andra CL aspiranterna i Tyskland även de tappat många poäng . En falsk trygghet kan dock infunnit sig hos de stora klubbarna som förväntar sig att med lätthet gå om Mainz för eller senare som dock spelat bländande fotboll och ligger 17 (!) poäng före Schalke 04.

Udinese
Ett av lagen med flera heta VM-spelare som Alexis Sanchez, Gökhan Inler och Kwadwo Asamoah har fått en mycket knackig start. Tillsammans med Antonio Di Natale och Christian Zapata är det få som förstår hur Udinese kan ligga längst ned i Serie A. Nu ligger man visserligen bara en poäng efter resten men då skall man veta att i senaste matchen mot Cesena så lyckades man få in sitt enda mål på övertid.

Särskilt som klubben är belägen i Italien finns det en överhängande risk att inte Udineses tränare inte får stanna över det internationella lovet. Självklart står och faller inte Udinese på CL-spel men att ha förnedrande fyra poäng på sex omgångar duger inte med det spelarmaterialet.

Liverpool
Antagligen krisklubbarnas krisklubb. Ett riktigt test av lojalitet befinner sig just nu Liverpools supportrar i. Detta lär de nog klara då de har några av de bästa supportrarna i Europa. Värre är det nog med spelarna. Innan säsongen var det ytterst osäkert om Fernando Torres ville stanna, Roy Hodgson kunde inte svara presskåren förrän han personligen övertalade Torres om att hans framtid låg hos Liverpool. I sin första intervju efter att säsongen inletts berättade Torres klychigt att det var hans kärlek till staden och supportrarna som fått honom att stanna på The Kop. Antagligen var det också med ett visst hopp om Champions League spel, då detta var säsongen då Liverpool återigen skulle åtminstone visa lite av den formen de hade när man kom på andra plats i ligan.

Verkligheten har velat annat för Liverpool. Efter ett olyckligt självmål i premiären mot Arsenal har det varit fritt fall. Trots att nytt hopp tänts inför varje omgång i ligan om att vändningen stod runt hörnet så har fallet fortsatt. Torres har halvhjärtat letat med lyckta efter sin fornstora form och jag liksom många trodde nog att han funnit den efter sitt vackra 1-0 mål mot West Bromwich. Framtiden såg då återigen ljus ut för man hade haft ett svårt spelschema och Joe Cole avstängd. Samma hopp tändes efter att Gerrard satt 2-2 mot United men även då kom mardrömmen ikapp. Berbatov satte 3-2 och fullbordade sitt hattrick. Ridå.

Att sedan åka ut mot Northampton i ligacupen och nu en förlust hemma mot Blackpool har nog fått många bägare att rinna över. Jovanovic ryktas redan vilja lämna klubben, Torres lär kunna välja sin lön själv i vinter hos City och Gerrard vill nog vinna något mer än 2005 års Champions League. Något han sorgligt nog inte lär göra i sin favorittröja.

Det sportsliga är en sak, skall vi även gå in på det ekonomiska så blir det bara ännu mörkare. Efter att de amerikanska ägarna Hicks och Gillett tagit varenda krona som klubbar varit värd är de nu redo att sälja. Men vem vill köpa? Vart står egentligen klubben? Utan den luckrativa CL platsen är det inte längre en säker investering att köpa klubben. Detta eftersom vinsterna redan tagits av de nuvarande ägarna. Hur attraktivt kan det vara att köpa en klubb där spelarna inte längre vill spela och som därtill spelar på en arena som verkligen inte håller för att vara en toppklubb i England. Det ser mörkt ut för Liverpool. Väldigt mörkt.

Everton
På andra sidan Merseyriver hade säkert Evertons supportrar hånat sina rivaler om det inte skulle visa sig att deras egen klubb även den startat ligan horribelt. Här råder dock inte samma domedagskänsla så något har ändå Evertons supportrar att glädja sig över. Dessutom är man ett lag som är vana vid att starta ligan trögt, om än inte lika trögt som man gjort i år. Man tog även en viktig seger i helgen borta mot hemmastarka Birmingham (sin första hemmaförlust på 18 matcher) och trenden är nog vänt. Spelet finns nämligen där med undantag för att man saknar en riktigt bra anfallare. Everton lär om några veckor kunna spela The Friendly Derby mot Liverpool med bra mycket mindre ångest än sina grannar. Sex poäng på sju matcher är dock fortfarande riktigt dåligt.

Lyon
Storligornas största favorit på förhand har floppat. Den trupp som redan höll hög europeisk klass och slog ut bland andra Real Madrid ur Champions League i fjol förfinades med ett inköp av Yoann Gourcuff. Ligan skulle enkelt springas hem och fokus skulle ligga på Champions League. Målen var uppsatta och kanske är det här problemet ligger. Man underskattade sitt inhemska motstånd. För även om europaspelet flytit på så har man i ligan bara tagit åtta poäng på åtta matcher.

Man har även förlorat sitt första derby mot Saint Etienne på över femton år som ligger retsamma nio poäng före storebror Lyon. Än lyser inte den allra största varningslampan för det franska storlaget för att upp till toppen är det endast tio poäng och när (det är omöjligt att det skulle vara om här) laget får ordning på sitt spel så kommer man antagligen att spela bländande fotboll och vinna ligan. Värre blir då att man blivit tvungna att ödsla energi på hemmaplan då man vill gå riktigt långt ute i Europa.

Roma
Totti, Totti, Totti, vad pysslar ni med egentligen? Efter att förra året endast kommit en poäng bakom ligavinnarna Inter efter en vårsäsong av sällan skådat slag så ligger man redan åtta poäng bakom serieledande Lazio. Det lär svida i ögonen på varje romanista och lär fortsätta göra för nu är tabellen cementerad under minst två veckor under det internationella uppehållet.
De stora ikonerna Daniele de Rossi och Fransesco Totti håller inte samma höga klass som för några år sedan och generationsskiftet går långsamt. Medan lag som Palermo, Genoa, Napoli och Juventus alla arbetat aktivt för att driva igenom sina nya projekt står det ganska stilla i huvudstaden. Den spända ägarsituationen hjälper inte heller eftersom klubben inte kan sätta igång sitt mycket behövda generationsskifte. Serie A står inte längre lika stilla som för bara något år sedan och det är något som Roma måste inse snart. Annars blir det nog ett par svåra år i den mycket stolta huvudstaden.