Säsongerna har pågått i över en månad, på sina håll även i en och en halv. Det har blivit dags för det andra landslagsuppehållet vilket betyder träning och vila för de flesta fotbollsspelarna i Europa. De tidiga tendenserna har antingen infriats eller förändrats. Förvånansvärt många klubbar skulle nog gärna sett att tendenserna förändrats men verkligheten är en annan för klubbar som redan nu skaffat sig en rejäl uppförsbacke för att kunna nå sina mål.
Schalke 04
Trots att många lag valde att inte agera under sommarfönstret på grund av skralt ekonomiskt läge var Schalke en av klubbarna som spände sina muskler rejält. Förutom att de värvat in profilvärvningarna Raúl och Klas-Jan Huntelaar så bytte även laget ut hela sin backlinje. Vågat gjort av Felix Magath och kanske hade man behövt ett längre uppehåll för att spela ihop truppen. Problemet kvarstår dock och efter att Schalke tagit sin första vinst i ligan förra helgen och även knep tre poäng mot Benfica i Champions League så tappade man momentum igen borta mot Nürnberg.
Fyra poäng på sju matcher är förstås under all kritik men än så länge är säsongen inte körd tack vare att de andra CL aspiranterna i Tyskland även de tappat många poäng . En falsk trygghet kan dock infunnit sig hos de stora klubbarna som förväntar sig att med lätthet gå om Mainz för eller senare som dock spelat bländande fotboll och ligger 17 (!) poäng före Schalke 04.
Udinese
Ett av lagen med flera heta VM-spelare som Alexis Sanchez, Gökhan Inler och Kwadwo Asamoah har fått en mycket knackig start. Tillsammans med Antonio Di Natale och Christian Zapata är det få som förstår hur Udinese kan ligga längst ned i Serie A. Nu ligger man visserligen bara en poäng efter resten men då skall man veta att i senaste matchen mot Cesena så lyckades man få in sitt enda mål på övertid.
Särskilt som klubben är belägen i Italien finns det en överhängande risk att inte Udineses tränare inte får stanna över det internationella lovet. Självklart står och faller inte Udinese på CL-spel men att ha förnedrande fyra poäng på sex omgångar duger inte med det spelarmaterialet.
Liverpool
Antagligen krisklubbarnas krisklubb. Ett riktigt test av lojalitet befinner sig just nu Liverpools supportrar i. Detta lär de nog klara då de har några av de bästa supportrarna i Europa. Värre är det nog med spelarna. Innan säsongen var det ytterst osäkert om Fernando Torres ville stanna, Roy Hodgson kunde inte svara presskåren förrän han personligen övertalade Torres om att hans framtid låg hos Liverpool. I sin första intervju efter att säsongen inletts berättade Torres klychigt att det var hans kärlek till staden och supportrarna som fått honom att stanna på The Kop. Antagligen var det också med ett visst hopp om Champions League spel, då detta var säsongen då Liverpool återigen skulle åtminstone visa lite av den formen de hade när man kom på andra plats i ligan.
Verkligheten har velat annat för Liverpool. Efter ett olyckligt självmål i premiären mot Arsenal har det varit fritt fall. Trots att nytt hopp tänts inför varje omgång i ligan om att vändningen stod runt hörnet så har fallet fortsatt. Torres har halvhjärtat letat med lyckta efter sin fornstora form och jag liksom många trodde nog att han funnit den efter sitt vackra 1-0 mål mot West Bromwich. Framtiden såg då återigen ljus ut för man hade haft ett svårt spelschema och Joe Cole avstängd. Samma hopp tändes efter att Gerrard satt 2-2 mot United men även då kom mardrömmen ikapp. Berbatov satte 3-2 och fullbordade sitt hattrick. Ridå.
Att sedan åka ut mot Northampton i ligacupen och nu en förlust hemma mot Blackpool har nog fått många bägare att rinna över. Jovanovic ryktas redan vilja lämna klubben, Torres lär kunna välja sin lön själv i vinter hos City och Gerrard vill nog vinna något mer än 2005 års Champions League. Något han sorgligt nog inte lär göra i sin favorittröja.
Det sportsliga är en sak, skall vi även gå in på det ekonomiska så blir det bara ännu mörkare. Efter att de amerikanska ägarna Hicks och Gillett tagit varenda krona som klubbar varit värd är de nu redo att sälja. Men vem vill köpa? Vart står egentligen klubben? Utan den luckrativa CL platsen är det inte längre en säker investering att köpa klubben. Detta eftersom vinsterna redan tagits av de nuvarande ägarna. Hur attraktivt kan det vara att köpa en klubb där spelarna inte längre vill spela och som därtill spelar på en arena som verkligen inte håller för att vara en toppklubb i England. Det ser mörkt ut för Liverpool. Väldigt mörkt.
Everton
På andra sidan Merseyriver hade säkert Evertons supportrar hånat sina rivaler om det inte skulle visa sig att deras egen klubb även den startat ligan horribelt. Här råder dock inte samma domedagskänsla så något har ändå Evertons supportrar att glädja sig över. Dessutom är man ett lag som är vana vid att starta ligan trögt, om än inte lika trögt som man gjort i år. Man tog även en viktig seger i helgen borta mot hemmastarka Birmingham (sin första hemmaförlust på 18 matcher) och trenden är nog vänt. Spelet finns nämligen där med undantag för att man saknar en riktigt bra anfallare. Everton lär om några veckor kunna spela The Friendly Derby mot Liverpool med bra mycket mindre ångest än sina grannar. Sex poäng på sju matcher är dock fortfarande riktigt dåligt.
Lyon
Storligornas största favorit på förhand har floppat. Den trupp som redan höll hög europeisk klass och slog ut bland andra Real Madrid ur Champions League i fjol förfinades med ett inköp av Yoann Gourcuff. Ligan skulle enkelt springas hem och fokus skulle ligga på Champions League. Målen var uppsatta och kanske är det här problemet ligger. Man underskattade sitt inhemska motstånd. För även om europaspelet flytit på så har man i ligan bara tagit åtta poäng på åtta matcher.
Man har även förlorat sitt första derby mot Saint Etienne på över femton år som ligger retsamma nio poäng före storebror Lyon. Än lyser inte den allra största varningslampan för det franska storlaget för att upp till toppen är det endast tio poäng och när (det är omöjligt att det skulle vara om här) laget får ordning på sitt spel så kommer man antagligen att spela bländande fotboll och vinna ligan. Värre blir då att man blivit tvungna att ödsla energi på hemmaplan då man vill gå riktigt långt ute i Europa.
Roma
Totti, Totti, Totti, vad pysslar ni med egentligen? Efter att förra året endast kommit en poäng bakom ligavinnarna Inter efter en vårsäsong av sällan skådat slag så ligger man redan åtta poäng bakom serieledande Lazio. Det lär svida i ögonen på varje romanista och lär fortsätta göra för nu är tabellen cementerad under minst två veckor under det internationella uppehållet.
De stora ikonerna Daniele de Rossi och Fransesco Totti håller inte samma höga klass som för några år sedan och generationsskiftet går långsamt. Medan lag som Palermo, Genoa, Napoli och Juventus alla arbetat aktivt för att driva igenom sina nya projekt står det ganska stilla i huvudstaden. Den spända ägarsituationen hjälper inte heller eftersom klubben inte kan sätta igång sitt mycket behövda generationsskifte. Serie A står inte längre lika stilla som för bara något år sedan och det är något som Roma måste inse snart. Annars blir det nog ett par svåra år i den mycket stolta huvudstaden.
måndag 4 oktober 2010
fredag 24 september 2010
Var är u-21 stjärnorna nu?
Ett och ett halvt år har passerat sedan Sverige eller åtminstone media förälskade sig i det svenska u-21 landslaget. Turneringen på västkusten var en succé och u-21 landslagen fick mer uppmärksamhet än vad de brukar få under u-21 turneringar. Men hur bra var egentligen spelet, hur har det gått för profilerna från turneringen? Det skall utredas.
Robert Aquafrescha
Efter att ha gjort 25 mål på 68 matcher i Calgiari var Aquafresca het. Efter att ha varit inblandad i ett par röriga lån- och halvägarskapshistorier som Italien älskar så var han delbetalning när Inter köpte Diego Milito och Thiago Motta. Han var då värderad till 16m€. I Genoa blev det dock ingen större succé och efter en sejour i Atalanta så är han tillbaka i Calgiari där han hoppas hitta tillbaka till den gamla formen.
Marco Motta
Tillsammans med Paolo de Ceglie så gjorde den italienske högerbacken succé i backlinjen. Motta hade precis etablerat sig i Romas backlinje och fick spela i Europa League-slutspelet. Men efter att ha åtnjutit förtroende från Romas dåvarande tränare Spalletti under en säsong så fick han det inte under Ranieri. Tillbaka på bänken så var även han inblandad i en rörig delägarskapshistoria som slutade med att han köptes av Udinese för 1.5m€. Utlånad till Juventus under nuvarande säsong där han hittills stått för många misstag och utsetts av den halvt oseriösa sidan goal.com till Flop of the Match två gånger.
Luca Cigarini
Efter att ha kallats för den nya Pirlo så har Cigarini haft en del press att uppnå sin potential. Efter att ha kommit fram genom Parmas utmärkta ungdomsled åkte klubben ner i Serie B. Cigarini blev då såld till Atalanta som bara fick behålla registan under en säsong innan Napoli köpte honom. Gick under sommaren till Sevilla där han börjat hyfsat. Fått spela i landslaget efter att Claudio Marchisio skadat sig, som även han spelade i Sverige.
Frazier Campbell
Efter att ha gjort mål mot Spanien och fått rött kort mot Sverige så kom vardagen tillbaka för Campbell under vilken han spelar i Sunderland. Har prisats för sin snabbhet och teknik och klarar att spela både som ytter och anfallare. Den nuvarande säsongen var antagligen då den Campbell skulle blomma ut men bröt olyckligtvis benet under försäsongen.
Adam Johnson
Adam Johnson utmärkte sig kanske inte särskilt under turneringen i Sverige men gjorde det definitivt under följande höstsäsong. Han fick en del utmärkelser och med dem följde transferryktena. Efter att ha valt att inte förlänga sitt kontrakt med Middlesbrough så köpte Manchester City honom trots att han kunde gått gratis ett halvår senare. Detta lär knappast vara något som City ångrat då han både gjort succé i klubblaget och börjat näta för landslaget.
Andreas Beck
Bundesligas yngsta lagkapten spelar som högerback i Hoffenheim och gjorde det även under turneringen i Sverige. Har spelat 27 u-21 matcher och har nu även fått chansen i landslaget. Beck sköt matchens enda mål i semifinalen mot Italien och såg till att hålla nollan i finalen mot England. Är en publikfavorit i klubblaget och ser ut att få en lysande karriär.
Mesut Özil
Här behövs det väl knappast skrivas något alls. Mesut Özil var Tysklands bästa spelare i Sverige och var antagligen anledningen till att Werder Bremen utan problem sålde Diego till Juventus förra sommaren. Någon lucka lät inte Özil Diego lämna efter sig utan han täppte till den utan problem. Hyllats i oändlighet efter sitt spel i Sydafrika och köptes av Real Madrid. Säsongen börjat utmärkt för den turkättlade tysken.
Sergio Asenjo
Turneringens målvakt köptes av Athletico Madrid samma sommar. Det talades om att det var han som skulle bli Spaniens framtid i mål trots sin relativt korta höjd och breda kroppsform. Verkligheten ville annorlunda och Sergio Asenjo lyckades inte bli förstamålvakt i laget. Det behöver i sig inte vara någon extrem sågning då Madrid-klubben nu har David de Gea i mål som sägs ha ögonen på sig av självaste Sir Alex Ferguson.
Självklart finns det fler spelare som satte färg på turneringen, bland annat de svenska. Av resten som tagit några extra kliv finns ju den svenska anfallstrion Toivonen, Bajrami och Berg.
Andra namn som skall nämnas och hålla sett extra öga på finns bland annat Bojan (Barcelona), Khedira (Real Madrid), Gojko Kacar (Hamburger SV), Sulejmani (Ajax), Giovinco (Parma) och inte minst Ballotelli (City).
En lyckad turnering minst sagt med många profiler och vi får hoppas att Danmark kan bjuda Europa på något liknande nästa sommar även om föregående turnering lär ha varit något speciellt.
Robert Aquafrescha
Efter att ha gjort 25 mål på 68 matcher i Calgiari var Aquafresca het. Efter att ha varit inblandad i ett par röriga lån- och halvägarskapshistorier som Italien älskar så var han delbetalning när Inter köpte Diego Milito och Thiago Motta. Han var då värderad till 16m€. I Genoa blev det dock ingen större succé och efter en sejour i Atalanta så är han tillbaka i Calgiari där han hoppas hitta tillbaka till den gamla formen.
Marco Motta
Tillsammans med Paolo de Ceglie så gjorde den italienske högerbacken succé i backlinjen. Motta hade precis etablerat sig i Romas backlinje och fick spela i Europa League-slutspelet. Men efter att ha åtnjutit förtroende från Romas dåvarande tränare Spalletti under en säsong så fick han det inte under Ranieri. Tillbaka på bänken så var även han inblandad i en rörig delägarskapshistoria som slutade med att han köptes av Udinese för 1.5m€. Utlånad till Juventus under nuvarande säsong där han hittills stått för många misstag och utsetts av den halvt oseriösa sidan goal.com till Flop of the Match två gånger.
Luca Cigarini
Efter att ha kallats för den nya Pirlo så har Cigarini haft en del press att uppnå sin potential. Efter att ha kommit fram genom Parmas utmärkta ungdomsled åkte klubben ner i Serie B. Cigarini blev då såld till Atalanta som bara fick behålla registan under en säsong innan Napoli köpte honom. Gick under sommaren till Sevilla där han börjat hyfsat. Fått spela i landslaget efter att Claudio Marchisio skadat sig, som även han spelade i Sverige.
Frazier Campbell
Efter att ha gjort mål mot Spanien och fått rött kort mot Sverige så kom vardagen tillbaka för Campbell under vilken han spelar i Sunderland. Har prisats för sin snabbhet och teknik och klarar att spela både som ytter och anfallare. Den nuvarande säsongen var antagligen då den Campbell skulle blomma ut men bröt olyckligtvis benet under försäsongen.
Adam Johnson
Adam Johnson utmärkte sig kanske inte särskilt under turneringen i Sverige men gjorde det definitivt under följande höstsäsong. Han fick en del utmärkelser och med dem följde transferryktena. Efter att ha valt att inte förlänga sitt kontrakt med Middlesbrough så köpte Manchester City honom trots att han kunde gått gratis ett halvår senare. Detta lär knappast vara något som City ångrat då han både gjort succé i klubblaget och börjat näta för landslaget.
Andreas Beck
Bundesligas yngsta lagkapten spelar som högerback i Hoffenheim och gjorde det även under turneringen i Sverige. Har spelat 27 u-21 matcher och har nu även fått chansen i landslaget. Beck sköt matchens enda mål i semifinalen mot Italien och såg till att hålla nollan i finalen mot England. Är en publikfavorit i klubblaget och ser ut att få en lysande karriär.
Mesut Özil
Här behövs det väl knappast skrivas något alls. Mesut Özil var Tysklands bästa spelare i Sverige och var antagligen anledningen till att Werder Bremen utan problem sålde Diego till Juventus förra sommaren. Någon lucka lät inte Özil Diego lämna efter sig utan han täppte till den utan problem. Hyllats i oändlighet efter sitt spel i Sydafrika och köptes av Real Madrid. Säsongen börjat utmärkt för den turkättlade tysken.
Sergio Asenjo
Turneringens målvakt köptes av Athletico Madrid samma sommar. Det talades om att det var han som skulle bli Spaniens framtid i mål trots sin relativt korta höjd och breda kroppsform. Verkligheten ville annorlunda och Sergio Asenjo lyckades inte bli förstamålvakt i laget. Det behöver i sig inte vara någon extrem sågning då Madrid-klubben nu har David de Gea i mål som sägs ha ögonen på sig av självaste Sir Alex Ferguson.
Självklart finns det fler spelare som satte färg på turneringen, bland annat de svenska. Av resten som tagit några extra kliv finns ju den svenska anfallstrion Toivonen, Bajrami och Berg.
Andra namn som skall nämnas och hålla sett extra öga på finns bland annat Bojan (Barcelona), Khedira (Real Madrid), Gojko Kacar (Hamburger SV), Sulejmani (Ajax), Giovinco (Parma) och inte minst Ballotelli (City).
En lyckad turnering minst sagt med många profiler och vi får hoppas att Danmark kan bjuda Europa på något liknande nästa sommar även om föregående turnering lär ha varit något speciellt.
onsdag 22 september 2010
Manchester City och deras defensiva mittfältare
Ett tag under sommaren gick jag och funderade på hur Mancini skulle formera sin penningstinna fotbollstrupp. Trots överflödet av anfallare som hade köpts in under de föregående transferfönstrena med shejk Mansour som ägare visade speltruppen ett ovanligt överflöd av mittfältare.
Milner, Barry, Yaya Touré, Nigel de Jong och Vincent Kompany, mittfältare som alla till viss del liknar varandra och samtidigt förväntade sig en plats i startelvan. De skulle tillsammans kunna bilda världens minst genomträngliga mittfält men samtidigt skulle det inte hända alltför mycket framåt.
Jag trodde ett tag att Yaya Touré blivit värvad som mittback efter Lescotts bedrövliga fjolårssäsong. Skulle gärna sett de karismatiska bröderna som mittbackspar även om det inte var alltför realistiskt. Vincent Kompany visade sig vara spelaren som tog steget ner i banan och har skött sig på ett ypperligt sätt än så länge. Bara fyra mer eller mindre defensiva mittfältare kvar att hålla nöjda. Mancini löste problemet genom att spela samtliga i matchen mot Liverpool. Kanske var det den matchen som fick Mancini att tro på sin idé om att dessa fyra herrar klarade av att spela samtidigt.
Kreativiten saknades dock och Gareth Barry blev den första som fick kliva åt sidan. Kvar är dock fortfarande tre spelare som jag tycker är en för mycket. Spelet blir för stabbigt och om inte Tevez jobbat lika hårt som han alltid gör, trots bristande motivation, så hade läget kunnat se betydligt sämre ut än en fjärdeplats. Förstår dock att i en sådan extrem klubb som Manchester City är kan det nog vara en god idé att börja bakifrån. Men med de miljarder som spenderats på spelare borde man på hemmaplan åtminstone våga chansa med att spela med bara två av dessa spelare. Adam Johnson har verkligen visat en god form och borde inte behöva vara den som behöver flytta på sig när David Silva kan spela.
Det kan dock visa sig vara ett smart drag av Mancini om han inom rimlig tid balanserar laget lite mer offensivt för roligare spel än det som vi fått sett hittills har truppen definitivt i sig. Skulle gärna se denna formation:
Milner, Barry, Yaya Touré, Nigel de Jong och Vincent Kompany, mittfältare som alla till viss del liknar varandra och samtidigt förväntade sig en plats i startelvan. De skulle tillsammans kunna bilda världens minst genomträngliga mittfält men samtidigt skulle det inte hända alltför mycket framåt.
Jag trodde ett tag att Yaya Touré blivit värvad som mittback efter Lescotts bedrövliga fjolårssäsong. Skulle gärna sett de karismatiska bröderna som mittbackspar även om det inte var alltför realistiskt. Vincent Kompany visade sig vara spelaren som tog steget ner i banan och har skött sig på ett ypperligt sätt än så länge. Bara fyra mer eller mindre defensiva mittfältare kvar att hålla nöjda. Mancini löste problemet genom att spela samtliga i matchen mot Liverpool. Kanske var det den matchen som fick Mancini att tro på sin idé om att dessa fyra herrar klarade av att spela samtidigt.
Kreativiten saknades dock och Gareth Barry blev den första som fick kliva åt sidan. Kvar är dock fortfarande tre spelare som jag tycker är en för mycket. Spelet blir för stabbigt och om inte Tevez jobbat lika hårt som han alltid gör, trots bristande motivation, så hade läget kunnat se betydligt sämre ut än en fjärdeplats. Förstår dock att i en sådan extrem klubb som Manchester City är kan det nog vara en god idé att börja bakifrån. Men med de miljarder som spenderats på spelare borde man på hemmaplan åtminstone våga chansa med att spela med bara två av dessa spelare. Adam Johnson har verkligen visat en god form och borde inte behöva vara den som behöver flytta på sig när David Silva kan spela.
Det kan dock visa sig vara ett smart drag av Mancini om han inom rimlig tid balanserar laget lite mer offensivt för roligare spel än det som vi fått sett hittills har truppen definitivt i sig. Skulle gärna se denna formation:
torsdag 9 september 2010
Framtidens 10'r
FourFourTwo.com har i dagarna bett de flesta av sina skribenter att skriva om deras favorit 10:a genom historien. Långa målande artiklar om Cantona, Veron, Rui Costa och Riquelme. Skribenterna verkar ha en kärlek till just den positionen bakom anfallaren alternativt den offensivt lagda spelfördelaren. Finns det någon framtid för positionen?
Motiven bakom varför dessa artiklar skulle skrivas just nu vet jag inte däremot känner jag liksom dem en stark dragning till just denna position. Allt hade varit guld och gröna skogar om bara dessa spelare inte bara var legender utan även spelade men samtliga har gått i pension. Ett generationsskifte senare visar det sig att färre spelare av samma höga kaliber spelar på samma position som tidigare, FFT.com tror att det beror på att tempot gjort att de flesta istället blivit anfallare eller defensiva mittfältare. Att kombinera passningsskicklighet med hastighet är kanske svårare nu än då. Ett par stora spelare finns det fortfarande, Gerrard, Lampard, och Kaká men dessa namn bleknar i jämförelse med Zinedine Zidane, Eric Cantona och Roberto Baggio.
Jag hoppas att FIFA lärt sig av sina misstag och avbryter forskningen för att få fram världens snabbaste och mest okontrollerbara boll som den ökände jabulani är resultatet av. Förhoppningsvis kan då den mytomspunna positionen återfå sin rättmätiga plats på fotbollsplanen. Men frågan är då vilka som kommer att bli framtidens 10r? Med lite eftersökning så har jag hittat följande kandidaterer som kan vara värda att följa lite extra eftersom de kan bära en match på egna axlar.
Javier Pastore
Klicka på namnet för video
Efter en lyckad säsong i Huracan i argentinska högsta divisionen fick Europa upp ögonen för den drivande mittfältaren som kallas för Argentinas Kaká. En flytt till Palermo följde förra sommaren och tillsammans med Cavani och Miccoli såg han till att Palermo så när fick känna på Champions League spel. Med 34 spelade matcher så spelade han även till sig en plats i Argentinas VM-trupp i Sydafrika där han fick göra två korta inhopp. Framtiden ser ljus ut för den offensiva mittfältaren som älskar att tunnla motståndarna.
Jonjo Shelvey
Englands generaler Frank Lampard och Steven Gerrard börjar bli gamla. England är oroat. Bakom de två herrarna ser framtiden för tillfället ganska blek ut. James Milner kan visserligen spela på mitten med kämpaglöd men hans talang har ifrågasatts. Barry är för långsam och Carrick har stagnerat i utvecklingen. Lösningen kan komma att bli Jonjo Shelvey som dock blott är 18 år och oprövad. Att han har talang visade han tydligt i Charlton och hans driv att föra bollen och sen kunna leverera bra passningar har han redan visat. Som 18-åring har han dock några år kvar innan utblomning men förhoppningsvis kommer han utvecklas i Liverpool med Gerrard som förebild.
Douglas Costa
Brasilien vill inte va sämre och sedan några år tillbaka har man börjat höra talas om Douglas Costa. För två år sedan var han aktuell för Manchester United men hans dåvarande klubb Gremio satte en prislapp på runt 23m € som Glazers och SAF inte kände var särskilt realistisk. Intresserade var de dock för talangen som jämförts med Ronaldinho. Efter att de engelska klubbarna avsagt sitt intresse försvann Douglas Costa från rampljuset. Men han blev inte sämre för det, han gick för 8m € till Shakhtar Donetsk under januari fönstret i år och på bara tjugo matcher har han redan hittat nätet åtta gånger.
Yoann Gourcuff
Egentligen är Yoann Gourcuff för etablerad för att behöva en presentation men efter att fortfarande inte fått sitt erkännande som jag anser att han är värd. I senaste avsnittet av EuroTalk på Svenskafans så anser de att flytten till Lyon är för liten och att han kanske inte är så bra som hans rykte säger eftersom inte Arsene Wenger värvat honom till Arsenal. Att han tog en klubb som Bourdeaux till Champions League kvartsfinal verkar inte ha gjort för stora avtryck. En herre som trivs på det offensiva mittfältet och tar de intelligenta besluten före de spektakulära. Kommer bli en nyckelspelare för Frankrikes landslag om han lyckas sluta bli mobbad av lagkamraterna.
Sebastian Giovinco
Listan över talanger hade inte varit komplett utan Sebastian Giovinco. Italiens undanskymda supertalang som för tillfället är utlånad till Parma från Juventus. Han lär äntligen få sitt genombrott då han kommer få en fri roll precis bakom anfallarna som han så gärna vill ha. Trots sina 23 år räknas han fortfarande som talang eftersom han kommer från Italien och är därav med på listan. Söker ni någon anledning förutom Zlatan att titta på Serie A så följ Parma. Det kommer bli magiskt.
Motiven bakom varför dessa artiklar skulle skrivas just nu vet jag inte däremot känner jag liksom dem en stark dragning till just denna position. Allt hade varit guld och gröna skogar om bara dessa spelare inte bara var legender utan även spelade men samtliga har gått i pension. Ett generationsskifte senare visar det sig att färre spelare av samma höga kaliber spelar på samma position som tidigare, FFT.com tror att det beror på att tempot gjort att de flesta istället blivit anfallare eller defensiva mittfältare. Att kombinera passningsskicklighet med hastighet är kanske svårare nu än då. Ett par stora spelare finns det fortfarande, Gerrard, Lampard, och Kaká men dessa namn bleknar i jämförelse med Zinedine Zidane, Eric Cantona och Roberto Baggio.
Jag hoppas att FIFA lärt sig av sina misstag och avbryter forskningen för att få fram världens snabbaste och mest okontrollerbara boll som den ökände jabulani är resultatet av. Förhoppningsvis kan då den mytomspunna positionen återfå sin rättmätiga plats på fotbollsplanen. Men frågan är då vilka som kommer att bli framtidens 10r? Med lite eftersökning så har jag hittat följande kandidaterer som kan vara värda att följa lite extra eftersom de kan bära en match på egna axlar.
Javier Pastore
Klicka på namnet för video
Efter en lyckad säsong i Huracan i argentinska högsta divisionen fick Europa upp ögonen för den drivande mittfältaren som kallas för Argentinas Kaká. En flytt till Palermo följde förra sommaren och tillsammans med Cavani och Miccoli såg han till att Palermo så när fick känna på Champions League spel. Med 34 spelade matcher så spelade han även till sig en plats i Argentinas VM-trupp i Sydafrika där han fick göra två korta inhopp. Framtiden ser ljus ut för den offensiva mittfältaren som älskar att tunnla motståndarna.
Jonjo Shelvey
Englands generaler Frank Lampard och Steven Gerrard börjar bli gamla. England är oroat. Bakom de två herrarna ser framtiden för tillfället ganska blek ut. James Milner kan visserligen spela på mitten med kämpaglöd men hans talang har ifrågasatts. Barry är för långsam och Carrick har stagnerat i utvecklingen. Lösningen kan komma att bli Jonjo Shelvey som dock blott är 18 år och oprövad. Att han har talang visade han tydligt i Charlton och hans driv att föra bollen och sen kunna leverera bra passningar har han redan visat. Som 18-åring har han dock några år kvar innan utblomning men förhoppningsvis kommer han utvecklas i Liverpool med Gerrard som förebild.
Douglas Costa
Brasilien vill inte va sämre och sedan några år tillbaka har man börjat höra talas om Douglas Costa. För två år sedan var han aktuell för Manchester United men hans dåvarande klubb Gremio satte en prislapp på runt 23m € som Glazers och SAF inte kände var särskilt realistisk. Intresserade var de dock för talangen som jämförts med Ronaldinho. Efter att de engelska klubbarna avsagt sitt intresse försvann Douglas Costa från rampljuset. Men han blev inte sämre för det, han gick för 8m € till Shakhtar Donetsk under januari fönstret i år och på bara tjugo matcher har han redan hittat nätet åtta gånger.
Yoann Gourcuff
Egentligen är Yoann Gourcuff för etablerad för att behöva en presentation men efter att fortfarande inte fått sitt erkännande som jag anser att han är värd. I senaste avsnittet av EuroTalk på Svenskafans så anser de att flytten till Lyon är för liten och att han kanske inte är så bra som hans rykte säger eftersom inte Arsene Wenger värvat honom till Arsenal. Att han tog en klubb som Bourdeaux till Champions League kvartsfinal verkar inte ha gjort för stora avtryck. En herre som trivs på det offensiva mittfältet och tar de intelligenta besluten före de spektakulära. Kommer bli en nyckelspelare för Frankrikes landslag om han lyckas sluta bli mobbad av lagkamraterna.
Sebastian Giovinco
Listan över talanger hade inte varit komplett utan Sebastian Giovinco. Italiens undanskymda supertalang som för tillfället är utlånad till Parma från Juventus. Han lär äntligen få sitt genombrott då han kommer få en fri roll precis bakom anfallarna som han så gärna vill ha. Trots sina 23 år räknas han fortfarande som talang eftersom han kommer från Italien och är därav med på listan. Söker ni någon anledning förutom Zlatan att titta på Serie A så följ Parma. Det kommer bli magiskt.
måndag 30 augusti 2010
Giovinco 1 - Juventus 0
För ungefär ett år sen såg jag den resultatmässigt (0-0) rätt tråkiga matchen mellan Italien och Serbien i u-20 EM i Sverige. Serbiens klack lyckades piska upp en stämning som inte setts till på svensk mark sedan dess. AIK har försökt och så även Bosnien men ingen lyckades lika bra som serberna. Det var en match som jag på förhand lika gärna hade kunnat hoppa över men i efterhand tackar jag mina vänner för brist på initiativ den dagen. Det var nämligen den dagen jag såg Giovinco spela fotboll för första gången.
Det är sällan man får se några spelare som man verkligt vill följa för resten av deras karriärer, Ronaldinho och Zlatan är av den typen. Giovinco även så. För trots att de serbiska spelare med bland annat den välbyggde Gojko Kacar, hade publiken i ryggen var det ändå Sebastian Giovinco som briljerade. Framspelning, instick och skott. Giovinco gjorde allt och dessutom med den finess som inte går att träna sig till. Att han blott är 164 cm lång och väger under 60 kilo ökar dessutom bara på hans charm.
Så efter u-20 EM var jag bergsäker på att Juventus skulle bli förra årets klubb i Italien. Filipe Melo och Diego hade köpts in och om de dessutom lyckades hitta en roll för Giovinco var jag säker på att Scudetton skulle hamna i Turin. En säsong senare och fem hundra kronor fattigare insåg jag att det inte blev som jag trott. Diego hade haft en floppsäsong men ändå så hade inte Sebastian fått den chans han väntat på. Frustrationen pörjade pysa ut i form av agentutlåtanden om att han inte kunde vänta ett år till. Trots allt så 23 år fyllda är man inte längre en talang, speltid är nödvändigt.
Utlåningen blev oundviklig och till en väldigt sympatisk klubb som Parma. Personligen tycker jag knappt att Juventus har rätt endast låna ut Giovinco efter sättet som de behandlat honom på. Men trots allt har han växt upp inom Juventus och även hans bror spelar i klubben så hans lojalitet är det åtminstone inget fel på.
Länge funderat på att skriva om Sebastian Giovinco men inte riktigt kommit mig för. Men när jag kollade påhöjpunkter från matchen Parma-Brescia så infriades precis de förhoppningar jag haft. En lätt chip till Bojinovs mål i stil med den Ronaldinho gjorde till Boriello samt en frispark som till slut resulterade i 2-0 målet. Imponerande av Giovinco och förhoppningsvis får han ta igen den missade utvecklingen från bänktiden i Juventus.
Det är sällan man får se några spelare som man verkligt vill följa för resten av deras karriärer, Ronaldinho och Zlatan är av den typen. Giovinco även så. För trots att de serbiska spelare med bland annat den välbyggde Gojko Kacar, hade publiken i ryggen var det ändå Sebastian Giovinco som briljerade. Framspelning, instick och skott. Giovinco gjorde allt och dessutom med den finess som inte går att träna sig till. Att han blott är 164 cm lång och väger under 60 kilo ökar dessutom bara på hans charm.
Så efter u-20 EM var jag bergsäker på att Juventus skulle bli förra årets klubb i Italien. Filipe Melo och Diego hade köpts in och om de dessutom lyckades hitta en roll för Giovinco var jag säker på att Scudetton skulle hamna i Turin. En säsong senare och fem hundra kronor fattigare insåg jag att det inte blev som jag trott. Diego hade haft en floppsäsong men ändå så hade inte Sebastian fått den chans han väntat på. Frustrationen pörjade pysa ut i form av agentutlåtanden om att han inte kunde vänta ett år till. Trots allt så 23 år fyllda är man inte längre en talang, speltid är nödvändigt.
Utlåningen blev oundviklig och till en väldigt sympatisk klubb som Parma. Personligen tycker jag knappt att Juventus har rätt endast låna ut Giovinco efter sättet som de behandlat honom på. Men trots allt har han växt upp inom Juventus och även hans bror spelar i klubben så hans lojalitet är det åtminstone inget fel på.
Länge funderat på att skriva om Sebastian Giovinco men inte riktigt kommit mig för. Men när jag kollade påhöjpunkter från matchen Parma-Brescia så infriades precis de förhoppningar jag haft. En lätt chip till Bojinovs mål i stil med den Ronaldinho gjorde till Boriello samt en frispark som till slut resulterade i 2-0 målet. Imponerande av Giovinco och förhoppningsvis får han ta igen den missade utvecklingen från bänktiden i Juventus.
söndag 29 augusti 2010
AC Milan rustar, men ge dem ett år till.
Italienska ligan, har sedan ett par åt tillbaka hamnat lite på efterkälken som toppliga i Europa. Ett väldigt omdebatterat ämne där majoriteten väljer att hålla med medan Serie As supportrar kämpar med passion och poesi för att bevisa dess charm. Längst fram som symbol för att ligan är dekis på står AC Milan, Zlatans nya klubb. Med en för gammal trupp, för lite pengar och med Berlusconi som har kapital men otillräckligt politiskt kapital för att finansiera en fotbollsklubb under finanskrisen. Läget har sett ljusare ut för klubben men någonstans har nu hoppet åtminstone tänts.
AC Milan är en anrik klubb med stor stolthet och tydliga värderingar. Man tar hand om de sina på ett säreget sätt och ens facit i de europeiska cuperna talar om en majestätisk klubb. Pampigt och ståtligt alltså i all dess ära men det är även dessa riktmärken som gjort att klubben stagnerat sportsligt. Den sportsliga stagnationen beror i sin tur på att några kontrakt skrevs under snarast euforiska omständigheter efter Champions League vinsten 2007.
Vi backar tillbaka till inledningen på 2000-talet då klubben inlett trevande innan Carlo Ancelotti tog över rodret i november 2001. Den tidigare tränaren Fatih Terim, som många kanske minns som Turkiet förbundskapten under Em 2008, hade värvat Pippo Inzaghi samt Andrea Pirlo men inte lyckats få ordning på laget och lämnade därmed över till Ancelotti. Ancelotti fortsatte lagbygget som bar frukt med en CL-titel 2003 och en ligatitel 2004. Kanske hade Ancelotti börjat hitta ramarna för ett lag som kunde bli lika dominant som Milan var under tidigt 90-tal. Supportrarna hoppades och även om man förlorade den minst sagt minnesvärda CL-finalen mot Liverpool så hade man tagit sig till final. Sämre gick det i ligan och Calciopoli hade berört även Milan genom poängavdrag. Klubben stod inte lika stadigt som tidigare och stoltheten hade fått ta sig en törn.
Trots allt detta så lyckades klubben med en stor bedrift när man vann CL igen år 2007. Fotbollsjournalister runt om i världen undrade hur det hade kunnat bli en repris av föregående års final när inget av lagen egentligen höll finalklass. Hjältarna i Milan skulle i alla fall belönas. Långa kontrakt skrevs med de trotjänare som hade haft med finalen att göra. Till exempel Jankulovski, Seedorf och Kaladze var inga ungtuppar 2007 men fick ändå långa och dyra kontrakt. För dyra och för långa, skulle det visa sig.
För när finanskrisens höst blåste in över San Siro så blåste den extra snålt över Italien. Tillsammans med Grekland, Portugal och Spanien stod man tagen på sängen och med dåliga skyddsnät för landets ekonomi. Arbetslöshet och recession är hittills resultaten av finanskrisen och länderna har inte börjat hämta sig ännu. Silvio Berlusconi, Milans ägare, tillika Italiens premiärminister insåg själv eller med hjälp av hans PR-folk att hans älskade fotbollsklubb inte längre kunde finansieras ur hans bakficka. Det skulle sticka för mycket i ögonen på det italienska folket och han skulle tappa stort inom politiken.
Transfersommarn 2009 blev detta som tydligast. Trots stora supporter protester utanför Milanello, så kunde inte AC Milan värva spelare. Ett försök till att värva den talangfulle ytterbacken Aly Cissokho gick i stöpet när Milan ansåg att hans tänder inte var tillräckliga för Serie A. Lyon såg tillfället och köpte honom istället. Han hade senare under året inga större problem att sköta sin vänsterkant både offensivt och defensivt mot självaste Real Madrid. Goda råd var dyra och det handlade nu bara om att köpa tid hos supportrarna innan de långa, lyxiga kontrakten från CL-finalen 2007 skulle löpa ut. Detta har under sommaren 2010 lösts genom att man knutit till sig Kevin-Prince Boateng samt Zlatan Ibrahimovic, med betalningsskyldighet först under 2011. För även om det inte finns några pengar inom klubben idag kommer de allt för trögflytande kontrakten till slut att rinna ut och ett mer flexibelt AC Milan kommer att skönjas. Sen krävs det självklart stora prestationer även på fotbollsplan, men att räkna ut dem för en längre framtid skulle åtminstone inte jag våga göra.
torsdag 26 augusti 2010
Barcelonas kostym har växt för stor.
Barcelona spelar fotboll på ett strålande sätt, vägvinnande och underhållande. Spelare som Iniesta, Xavi och Messi leker fotboll medan resten av världen bara kan titta på, som att de hamnat utanför den riktiga festen. Spelare bönfaller om att få flytta dit och spela inför den intellektuella och kulturella publiken i hypade Barcelona. Det här är åtminstone bilden som Barcelona själva vill visa upp. Frågan är om det inte har gått lite fort när alla de höga idealen skall uppfyllas.
En stor del av den spanska toppfotbollen, då inkluderat endast Barcelona och Real Madrid, handlar om politik. Med mandatperioder och leenden så försöker herrar i kostym styra sina fotbollsklubbar, ofta även med stor hjälp utav kapital. Medlemmarna går och röstar och valfläsket handlar om stjärnspelare och troféer. Kostsamt valfläsk om man vill bli omvald.
Barcelona har dock mycket att tacka sin ungdomsackademi för. La Masia, den mytomspunna talangfabrik där drömmar skapas och skrotas för hungriga ungdomar. Dessa spelare kompletteras av internationella superstjärnor som ser till att troféerna fortsätter att visas upp längs La Ramblas. Dessa spelare har med tiden eskalerat i pris och enligt Barcelonas nya president så har de fotbollsmässiga framgångarna inte gått hand i hand med de ekonomiska. Pressen att alltid vinna allt kostar. Ett pris som Barcelona inte verkar vara redo att betala.
För under sommaren har de absolut snabbaste affärerna medialt sett varit utslussningarna från Barcelona. Utan längre skriverier har Chigrinskiy och Yaya Touré lämnat klubben. Affärer vars prislapp berättigat mer skriverier. Chigrinskiy till exempel, köpt som en av de dyrare mittbackarna historiskt sett, slussas tillbaka till sin gamla klubb med en total förlust för Barcelona på 100 miljoner kronor exklusive löner och bonusar. Inga stora negativa rubriker om affärsplaner skrivs. Yaya Touré kände antagligen under hela föregående säsongen att han inte var önskvärd och skickades även han ganska snabbt ut till City. Barcelonas krona har inte rubbats och ekonomin stärkts.
Problemet som följer är att kvalitéen på laget har minskat, visserligen har David Villa köpts in, vilket är hela sommarens bästa affär. Men mittfältet är inte lika starkt som tidigare säsonger. Xavi har spelat småskadad och är i behov av längre vila, Iniesta är skadedrabbad och utan dessa två herrar på mitten så är laget inte lika slagstarkt. Detta är ett indentifierat problem för Barcelona. Oändliga försök har gjort för att köpa in Cesc Fabregas med en riktigt smutsig reklamkampanj utförd av spelarna själva. Arsene Wenger och hans Arsenal har dock varit stenhårda och insett att en nyckelspelare för ett toppfyra lag i England är värt mer än de 400 miljoner som Barcelona kunnat betala. För om de hade kunnat betala mer hade de försökt, istället försöker de få Fabregas att tvinga sig ur klubben. Inte särskilt elegant och en publicitet som skadat Barcelona under sommaren.
Som tur är så har de spanska spelarna i Barcelona hjälpt Barcelonas rykte under sommaren. Genom det nya spanska landslagets dominans har Barcelona fått mycket gratis PR av hög kvalité eftersom i många andetag som Spanien nämns så nämns även Barcelona. Xavi, Iniesta och nu även Villa har gjort storslagen reklam för klubben under Sydafrika turneringen.
Tyvärr har fler problem dykt upp på vägen. Den nya karusellen med Zlatan Ibrahimovic och Pep Guardiola skadar båda parter under varje sekund som affären drar ut på. Inte bara att det är uppenbara klyftor som bevisats återigen i ”världens mest harmoniska klubb” det är även ett störande moment i säsongsuppladdningen som de flesta antagligen behöver för att åter finna motivation efter att ha vunnit det mesta de senaste åren. För troféer måste levereras även i år, sådana är reglerna. Frågan är bara om Barcelona har råd.
En stor del av den spanska toppfotbollen, då inkluderat endast Barcelona och Real Madrid, handlar om politik. Med mandatperioder och leenden så försöker herrar i kostym styra sina fotbollsklubbar, ofta även med stor hjälp utav kapital. Medlemmarna går och röstar och valfläsket handlar om stjärnspelare och troféer. Kostsamt valfläsk om man vill bli omvald.
Barcelona har dock mycket att tacka sin ungdomsackademi för. La Masia, den mytomspunna talangfabrik där drömmar skapas och skrotas för hungriga ungdomar. Dessa spelare kompletteras av internationella superstjärnor som ser till att troféerna fortsätter att visas upp längs La Ramblas. Dessa spelare har med tiden eskalerat i pris och enligt Barcelonas nya president så har de fotbollsmässiga framgångarna inte gått hand i hand med de ekonomiska. Pressen att alltid vinna allt kostar. Ett pris som Barcelona inte verkar vara redo att betala.
För under sommaren har de absolut snabbaste affärerna medialt sett varit utslussningarna från Barcelona. Utan längre skriverier har Chigrinskiy och Yaya Touré lämnat klubben. Affärer vars prislapp berättigat mer skriverier. Chigrinskiy till exempel, köpt som en av de dyrare mittbackarna historiskt sett, slussas tillbaka till sin gamla klubb med en total förlust för Barcelona på 100 miljoner kronor exklusive löner och bonusar. Inga stora negativa rubriker om affärsplaner skrivs. Yaya Touré kände antagligen under hela föregående säsongen att han inte var önskvärd och skickades även han ganska snabbt ut till City. Barcelonas krona har inte rubbats och ekonomin stärkts.
Problemet som följer är att kvalitéen på laget har minskat, visserligen har David Villa köpts in, vilket är hela sommarens bästa affär. Men mittfältet är inte lika starkt som tidigare säsonger. Xavi har spelat småskadad och är i behov av längre vila, Iniesta är skadedrabbad och utan dessa två herrar på mitten så är laget inte lika slagstarkt. Detta är ett indentifierat problem för Barcelona. Oändliga försök har gjort för att köpa in Cesc Fabregas med en riktigt smutsig reklamkampanj utförd av spelarna själva. Arsene Wenger och hans Arsenal har dock varit stenhårda och insett att en nyckelspelare för ett toppfyra lag i England är värt mer än de 400 miljoner som Barcelona kunnat betala. För om de hade kunnat betala mer hade de försökt, istället försöker de få Fabregas att tvinga sig ur klubben. Inte särskilt elegant och en publicitet som skadat Barcelona under sommaren.
Som tur är så har de spanska spelarna i Barcelona hjälpt Barcelonas rykte under sommaren. Genom det nya spanska landslagets dominans har Barcelona fått mycket gratis PR av hög kvalité eftersom i många andetag som Spanien nämns så nämns även Barcelona. Xavi, Iniesta och nu även Villa har gjort storslagen reklam för klubben under Sydafrika turneringen.
Tyvärr har fler problem dykt upp på vägen. Den nya karusellen med Zlatan Ibrahimovic och Pep Guardiola skadar båda parter under varje sekund som affären drar ut på. Inte bara att det är uppenbara klyftor som bevisats återigen i ”världens mest harmoniska klubb” det är även ett störande moment i säsongsuppladdningen som de flesta antagligen behöver för att åter finna motivation efter att ha vunnit det mesta de senaste åren. För troféer måste levereras även i år, sådana är reglerna. Frågan är bara om Barcelona har råd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)