Ett tvärsnitt av PL läget i toppen

Efter att Premier League är på väg ut ur vad jag skulle vilja fas två, för att nu gå vidare in i den tuffa jullunken så känns det lägligt att ta temperaturen då journalistkåren börjar gå åt olika håll och spekulationerna blir allt vildare.

- En av de senaste nyheterna är att Tevez öppet erkänt att han begärt att transferlistas. Visserligen spelades senaste matchen utan den ihärdige lagkaptenen och därmed så verkar vissa tappat lite perspektiv när närminnet spelar ett spratt. Att kalla Ibrahimovic viktig för sitt lag kan alla hålla med om men på samma sätt har Carlitos burit Manchester City senaste året. Hans målskörd och facit på de senaste 32 matcherna är något i stil med 28 och han kan säkerligen tillskrivas ungefär hälften av poängen som City vunnit i år. Många gångar har spelet varit stagnant, långtråkigt och idéfattigt men med hjälp av Tevez mål har inskolningen av Silva gått smidigare. Att Silva är redo för att inskola av en ny anfallare skulle vara en lögn.

Däremot oroar man sig till viss del för Tevez på ett personligt plan. Att dessa situationer skulle komma var bara en fråga om tid i City. Satsningen från Citys sida är däremot att ta allvarligt på och jag känner en oro för att de rika männen inte har som intention att agera lurade curlingföräldrar åt giriga fotbollsspelare. Citys frysbox kan bli en kall plats att sitta i för Tevez som kanske kan få komma att sitta där länge för att fungera som avskräckande exempel.


- Tottenhams berg-och-dalbana under hösten har hela världen älskat att följa, inte minst jag själv. Med sin inställning att man vinner fotbollsmatcher bara man gör fler mål än motståndarna går inte att klaga på. Däremot så har de under hela hösten haft en skadelista som säkerligen skulle knipa en topp-12 plats i England vilket har gjort att matchandet av särskilt Modric och Bale blivit intensivt. Kanske har det blivit för intensivt. För skadorna brukar lura runt hörnet kring jul då vilodagarna är knappa. En skada till på en nyckelspelare känns som att det skulle kunna vara mer än Tottenham är redo att hantera.

- Manchester United leder i princip ligan eftersom tabellen haltar. Match ikväll mot Arsenal, och nästa vecka mot Chelsea. Två vinster och man har faktiskt kopplat ett rejält grepp kring Barclays bucklan utan att ha tagit ut sig. När Rooney vaknar till liv (vilket han kommer att göra, antagligen ikväll) så kommer Manchester mycket möjligt kunnat säkra ett bra försprång vilket gör att de bör tas på ordentligt allvar i Europaspelet då de kan lägga mer fokus där. Jag tror att bollen är satt i rullning och blir antagligen omöjlig att stoppa.

- Chelsea har senaste veckorna befunnit sig i en krissituation jämfört med sina högst uppsatta mål. Åldern har börjat ta ut sin rätt och man kan nog inte börja andas ut och räkna med att Terry och Lampard kommer att spela lika regelbundet igen bara för att de nu är tillbaka. Luriga följdskador komma komma vilket kan sätta riktiga käppar i hjulen för Carlo Ancelottis lag som redan sägs vara överens med Roma om tränarjobbet i sommar. Hög högstanivå med smal trupp vilket egentligen är precis samma förutsättningar som man hade inför säsongen.

- Arsenal skall självklart omnämnas vilka har lyckas hålla sig kvar trots de återkommande skadorna. Att här prata om att stormen är över när spelarna kommer tillbaka går inte då de återvändande spelarna kommer att skada sig igen, antagligen förr än senare. Vad som är intressant tycker jag är uppmålningen som Messias som skadade Vermaelen har fått. Visserligen gjorde han en bra säsong förra året men var även han hårt kritiserad för sitt försvarsspel. Att han nickade in många bollar på hörna gjorde snarare att den kritik som han förtjänat tappades bort i måljublen. Lär få det svårt i ligan även om de brukar hanka sig kvar ända till målsnöret. Europaspelet ser mörkt ut då man slarvade bort förstaplatsen i gruppen genom slarv.

Detta blev mina funderingar för stundande stormöten. Bottenstriden förtjänar självklart mer nu när Wolves tog viktiga poäng. Får ta det i ett mer organiserat inlägg då inte toppmötena avlöser varandra.

Hughton sparkad, förvåningen total

Efter att igår kväll komponerat ihop ett inlägg om varför Chris Hughton skulle erbjudas ett nytt kontrakt så får han istället sparken med omedelbar verkan. Ett beslut som kommer som en blixt från klar himmel och som enligt The Times skall ha truppen i upplösningstillstånd.

Newcastles obegripliga styrelse har gjort det igen med Mike Ashley i spetsen. Förutom frågan om vem som skall ta över efter Hughton är ju frågan om Ben Arfas framtid i klubben. En spelare som lockades dit av Hughton som egentligen har för mycket kvalité för en klubb som Newcastle. Vart han och Newcastle tar vägen efter detta får framtiden utvisa.

Newcastle utspelat, ge tränaren nytt kontrakt

I eftermiddags fick vi se Newcastle bli utspelat av ett hyfsat West Bromwich. Själva matchen kom aldrig riktigt igång och på många plan känns det som att Newcastle aldrig riktigt kom dit för att vinna. I första halvlek var det uppenbart att den formation som Chris Houghton ställt upp med var tandlös då hans mittfält var i numerärt underläge på bekostnad av en, som oftast lika tam Ameobi. Ett felaktigt val av tränaren som åtgärdade sitt problem i halvtid genom ett byte men matchen förlorades ändå till sist.

Ett av många misstag som Chris Hughton förhoppningsvis kommer att begå i Newcastle. Och varför jag skriver förhoppningsvis är på grund av att han sitter på ett utgående kontrakt med klubben som är ovanligt sena med att vilja förhandla fram ett nytt. Det är nämligen inte så att matchen i eftermiddags är representativ för vad Chris Hughton gjort för Newcastle.

Hughton kom till klubben på våren 2008 som förstalagstränare under Kevin Keegan. Efter en stökig tid i klubben lämnade dock Keegan klubben och Hughton tog över som vikarie under tiden man letade efter en ny manager. Efter två matcher så ersattes han och fick kliva tillbaka som vanlig tränare. Turerna gick fram och tillbaka under säsongen och till slut åkte Newcastle ut ur Premier League under Alan Shearers styre. Alan Shearer och Newcastle kunde dock inte enas om ett nytt kontrakt inför nästkommande säsong i Championship och samtidigt lades klubben ut till försäljning. Chris Hughton blev återigen den tillfälliga lösningen.

Efter en lyckad start i ligan med ”månadens manager”-utmärkelsen i både augusti och september permanentades till slut Chris Hughton som tränare för Newcastle United. Tiden efter det har gått som på räls för de svartvita då man sprang hem The Championship utan större svårigheter. Året tillbaka i finrummet har inletts lika inspirerat även om laget spelat något ojämnt. Med en 6-0 vinst mot Aston Villa och en 5-1 seger i derbyt mot Sunderland räknar de flesta med att Newcastle kommer att klara sig kvar i Premier League utan problem. Imponerande med tanke på vilket läge klubben var i för bara ett och ett halv år sen.. Att infria de förväntningar och krav som kommer på en storklubb som Newcastle efter att ha åkt ur säsongen innan är svårare än man tror även om man hade den bästa truppen i ligan.

En bra trupp tog han över, men truppen är än bättre idag tack vare Chris Hughtons fingertoppskänsla på transfermarknaden. Kom ihåg att klubben låg ute för försäljning och har en kärv ekonomi. Någon större skattkista har inte tränaren haft att tillgå men truppen håller trots det hög klass även om den absoluta bredden saknas. Check Tioté som tagit många med storm hittade Hughton i Twente samtidigt som han lyckades charma den talangfulle dock benbrutne Hatem Ben-Arfa till ett bistert Newcastle. Han har dessutom fått bråkstakarna Joey Barton och Andy Caroll att leverera på planen i stor stil.

Chris Hughton verkar ha allt utom ett långtidskontrakt.

Liverpool bygger nytt på amerikanskt vis

(Skriver för webbsporten.se 2010-11-12)

John W Henry är en affärsman, en investerare. Beslutet att ta över Liverpool är inte taget av romantiska skäl för att lyfta upp en slagen hjälte till forna höjder. Men att komma tillbaka med Liverpool vill han antagligen, då det är där de riktiga pengarna går att tjäna. Fotbollskartan har dock ritats om och Henry har insett att han inte kommer konkurrera med inflationspamparna Barcelona, Real Madrid och Manchester City. Åtminstone inte när det kommer till transfersummor.

Marknadsstrategin för de nya ägarna har nu börjat klarna. Liverpool kommer inte att köpa sig upp till nya topphöjder så fort som möjligt utan genom smarta investeringar siktar man på att vara tillbaka i fotbollens finrum 2015. Att kunna sålla ut guldkornen bland alla miljontals fotbollsspelare är svårt. På alla nivåer slår transfers fel av olika anledningar och pengar går förlorade. Det behöver nödvändigtvis inte bero på dålig scouting men Henry har åtminstone tänkt att det är där potentialen till bättre investeringar finns. På amerikanskt vis är det tänkt att genom statistik kunna säkerställa spelarnas möjligheter till att lyckas. Istället för att gå på scouters magkänsla skall spelare reduceras till siffror och därefter ska klubben fatta korrekta beslut.

Det kan låta omöjligt, fotboll är en så pass dynamisk sport där oändligt många variabler skulle spela roll men Henry med sitt förflutna i amerikanska sporter tror sig vara något på spåren. Det hela började i USA där den baseballtokige Bill James trodde sig kunna förbättra resultat och värvningar genom en massa statistik. Först blev han tagen för en galning men efter att laget Oakland A’s med Billy Beane som GM börjat använda utav sig James system så började laget skörda framgångar. Numer är arbetssättet praxis i baseball och Brad Pitt spelar för tillfället in filmen Money Ball som handlar om hur James och Beane började arbeta tillsammans.

John W Henry anställde 2002 Beane som konsult i sitt baseballlag Boston Red Sox och World Series vanns därefter två gånger 2004 samt 2007 efter ungefär 85 år utan titlar. Problemen som de kommer ställas inför är som sagt de oändliga antal variabler som finns i fotbollen jämfört med baseball, men genom idogt arbete tror de sig kunna hitta vilka som är fotbollens gyllene variabler och därefter värva smart.

Men Liverpool supportrar behöver inte vara helt vettskrämda över den nya transferpolicyn. Till sitt stall har Pool även Damien Comolli rekryterats. Det är han som sägs vara hjärnan bakom de flesta av värvningarna som spelade ut Inter för någon vecka sedan. Bale, Modric, Gomes och Kevin-Prince Boateng var några utav hans nyförvärv. Framtiden ser i alla fall mer optimistisk ut men trots dessa positiva nyheter har Gerrard sagt att framtiden är viktig men att han även vill se stora värvningar snarast eftersom han bara har enligt honom själv, fyra-fem år kvar på toppen.

Pippo's björntjänst

Igår kväll var Milan minuter från att slå Real Madrid på hemmaplan. Det var minuter ifrån att Pippo skulle bli kung för en dag och minuter ifrån att Allegri skulle få lite lugn och ro.

Nu blev ju så inte fallet och det är svårt efter match inte köpa en medialt besviken Mourinho. För egentligen är han nog ganska nöjd med resultatet men inte för att det var rättvist, Madrid borde ha haft en tremålsledning i paus. Men utan för att maskinen Madrid hade precis börjat tugga igång på allvar, under någon månad nu har de spelat klanderfritt och börjat se ut som den riktiga Champions League utmanaren. Jag tror därför att Mourinho nog är ganska nöjd att få ta ner de unga egona i laguppställningen på jorden igen. En lagom förlust som ger honom chansen att uppfostra de unga superstjärnorna i Madrid. Att lära dem att domaren antagligen kommer att döma fel fler gånger, att en tvåmålsledning alltid är att föredra och att Milan alltid kommer att kunna sprattla till, om än att det igår kändes som en dödssprattling.

För Milans poäng var på inget sätt något de förtjänade. En imponerande icke organiserad insats där målchanserna dök upp av antingen domarens eller motståndarnas misstag. En Ronaldinho som spelade utan särskild övertygelse, en Pato vars ryck inte längre kändes helhjärtade och en Gattuso som bara sprang dit första reptilhjärneinstinkt sa åt honom.

Men jag är ändå glad för resultatet, det ger ett mindre förudmjukande fall för Milan. Som fram tills nu så har de spelat på energi som framkommit från den hype som omgärdat klubben sen Robinho och Zlatan anslöt. I en intervju igår var det tydligt att Kevin-Prince Boateng hade känt sig som det sämre laget genom hela matchen och lyckades inte dölja det för omvärlden. För medan andra klubbar tappar poäng medan de letar efter sina roller och spelsystem så känns det inte som att Milan är på väg någonstans. Allegri ställer ut elva man på plan och hoppas att spelarna löser uppgiften som väntar. Säsongens bästa match är fortfarande premiären mot Lecce.

Tränarfrågan har också börjat komma upp till diskussion. Vilket den kanske bör av den anledningen att Allegri kanske inte kan tillföra den energi som spelarna uppenbart saknar. Samtidigt skulle en demontränares potentiella framgång bara vara konstgjord andning likt den Pippo gav Milan igår och som Milan vant sig vid. Någonstans måste man ta tag i de verkliga problemen att mittfältarna inte håller för att spela fyra-tre-tre, att backarna inte heller håller för den anstormning som tre lata anfallare resulterar i och anfallarna måste bli mer effektiva om de ska kunna rättfärdiga sitt uteblivna press-spel.

Milan måste handla i vinterfönstret och man får hoppas att det Galliani kanske kommer med inte blir ny kosmetika för att sminka över ett föråldrat lagbygge utan en ny pelare likt Hernanes så att Milan kan börja stå stadigt.

3 dagar med Rooneygate

Spekulationerna om Rooneygate avlöser numer varandra och den ena mer felaktig än den andra. Senast idag skrev DN:s Anders Lundkvist att Rooney i dagsläget tjänar tre miljoner i veckan vilket tydligen var för lite för Wayne. Detta är såklart en fullkomligt bisarr siffra och visar bara på hur fort och fel det går på internet när alla skall få ut texter så fort som möjligt. På Webbsporten tar vi oss tid och därför tänker jag dela med mig av mina tankar efter att ha läst allt jag kommit över under tre dagar.

Det hela började egentligen i helgen då alla Englands tidningar gick ut och sa att Rooney inte längre ville spela kvar i Manchester United. Någon anledning specificerades inte utan olika teorier dök upp. Rooney tjänar för lite, Ferguson har börjat behandla honom illa, United kan inte längre utmana på samtliga fronter, engelska tabloider är outhärdliga och sist men inte minst Colleens vara eller icke vara i England. Samtliga teorier med en del fotfäste i verkligheten.

Till att börja med så tjänar Rooney för lite, hur vulgärt det än kan låta med en veckolön kring 90’000 pund. Men allting är som vi vet relativt och Rooney som förra året fick utmärkelsen för Premier Leagues bästa spelare tjänar avsevärt mindre än säkerligen tio spelare i Premier League. Sedan länge har John Terry och Frank Lampard dragit in 150’000 i veckan och kontrasterna blev än tydligare när Shejk Mansour bestämde sig för att göra entré i fotbollsengland. Nu senast skrev den ivorianske mittfältsgeneralen Yaya Touré på ett guldkantat kontrakt om ungefär 250’000 pund.

På presskonferensen som Sir Alex Ferguson höll dagen innan mötet mot Bursaspor försökte han dock lägga lönefrågan åt sidan genom att berätta att United har erbjudit Rooney ett kontrakt som tar honom till toppen i löneligan. United har annars varit emot för höga löner men ansåg väl här att man varit tvungna att göra ett undantag. Lönekostnaden verkar alltså inte varit det huvudsakliga problemet.

Manchester United begick dock ett stort strategiskt fel när man inte inledde förhandlingarna med Wayne tidigare. Släpper man som världens största klubb sin största stjärna (Christiano Ronaldo) så borde man väl ha varit mer angelägna om att säkra upp klubbens viktigaste spelare på ett långtidskontrakt. Särskilt när hans betydelse ökat markant i och med försäljningen av Ronaldo samt släppet av Tevez.

För att röra till historien än mer så är Rooneys agent en person som får Mino Raiola att likna en korgosse. Spelet bakom kulisserna skrev fotbollskanalens förra englandsbloggare Marcus Christenson om i offside redan 2005. Paul Stretford, agenten, har dessutom gjort sig av med alla klienter utom Rooney för att kunna ge honom fullt fokus. En agent vars framtida inkomstkällor inte längre verkar tryggade då UEFA:s fair play regler är på väg in och antagligen kommer att sätta stopp för de extrema transfersummor som de senaste året ökat lavinartat. Och till råga på allt så har Stretford redan inkasserat den bonus på sex och en halv miljon som var inskriven i Rooneys kontrakt vid trogen tjänst i minst fem år. Alltså behöver Paul Stretford en ny transfer eller åtminstone ett extremt förhandlingsläge med United för att kunna trygga sin framtid. Han har ju trots allt bara en karriär som dammsugarförsäljare att falla tillbaka på.



Allting verkar uträknat i minsta detalj.

Men Wayne själv då? Han verkar ju som en marionett i detta höga spel. Igår släppte han ett uttalande om att det är Manchester Uniteds brist på dragningskraft och ekonomiska muskler som gör att han söker sig därifrån. Om det är han själv som funderat ut det här eller inte är omöjligt att veta men belägg finns åtminstone för uttalandet. Att Carlitos Tevez släpptes från United kan verkat snålt med tanke på hur han presterat i City. Men trots att han visserligen presterade i United också så var han antagligen inte i det läget värd de 45m pund som är den senaste siffran som City sägs ha betalat.

Försäljningen av CR7 drog som sagt in en miljard svenska kronor till klubben och efter det förväntades det nog förstärkningar. Förutom den positivt överraskande och numer långtidsskadade Antonio Valencia så var det inga storvärvningar som anlände till Old Trafford. Ligatiteln missades dock bara med en poäng och med lite högre koncentration i mötet mot Bayern München hade man vunnit och därtill antagligen slagit Lyon i semi och ställts mot Inter i finalen. Så brist på möjligheter till pokaler såg förra säsongen väldigt avlägsen ut.

Ryktena säger som sagt att Rooney velat vara på väg från United redan i början av sommaren. Att det då räddas upp av en teori om att de sportsliga möjligheterna inte längre finns där nu när det går tungt för United känns som en efterhandskonstruktion. Att det sen kanske finns sanning i att United inte längre kan utmana om de bästa spelare kunde som sagt inte Rooney veta då.

Men hur allvarligt är egentligen läget sportsligt för Manchester United då? Ja, de mer naiva förståsigpåarna kommer då med argumentet om att Rooney bara är den senaste av stjärnor som packat sin väska av olika anledningar och att Manchester alltid klarar sig lika bra utan dem. Naivt säger jag för att vid tidigare fall har det alltid funnits spelare som kunnat ta över efter de som sålts. Spelare som är redo att axla det enorma ansvar det innebär att spela för kanske världens största klubb. Att Javier Hernandez, eller den lilla ärtan som svenska kommentatorer hakat upp sig på, skulle vara redo att frälsa den kräsna publiken efter att par snygga kontringsmål i ett kontringsvänligt fotbolls-vm tror åtminstone inte jag. Inte heller har Berbatov lyckats behålla sin inledande form då det pratades om att han äntligen börjat betala av sig för United och att Sir Alexs tålamod varit befogat.

Men trots allt detta så tror jag inte att avgrunden öppnat sig helt för Manchester United, och detta tro det eller ej på grund utav ägarna. Som alla säkert känner till så äger familjen Glazer United majoriteten av aktierna i klubben sedan 2005 och dessa har köpts med lånade pengar. Pengar som varit lånade med massiv ränta. Sedan köpet av klubben har Manchester United betalat runt fem miljarder i bara räntekostnader.

För att inte ägandeskapet skall bli helt ohållbart så krävs det att Manchester United fortfarande presterar på topp och kommer långt i Champions League. Detta gör att familjen Glazers kommer att bli tvungna att investera mycket pengar i en trupp som är till hälften är på väg mot pension för att kunna upprätthålla de sportsliga förväntningarna. Känner de sig inte manade till detta kan det förhoppningsvis öppna upp för en försäljning av klubben då ägarna inser att de kramat ur de pund som gått ur klubben och då låter de nya ägarna ta hand om det dyra saneringsarbetet. Så ett stålbad blir nog oundvikligt men att säga att framtiden inte är Uniteds, på grund av Rooney, det är för tidigt.

Så vart går Rooney? Det lutar åt City, men det är för mig obegripligt. För om man gillar nordvästra England som familjen Rooney gör, så verkar det hata folket, för vem annars vill bli hatad i både Liverpool och Manchester och samtidigt bo där?

Real och Chelsea smyger annars i bakvattnet av logiska själv men personligen tycker jag Bayern München vore ett mer okej slut på en ovärdig historia.

The Friendly Derby

Mainstream som man är så är jag liksom säkert många andra svag för stormatcher och derbyn, gärna med särskilda förutsättningar. Så trots att Sverige imorgon möter ett Holland, mer decimerat än man kunnat hoppas på så har jag redan börjat ladda inför nästa söndags Merseyside derby där de två klassiska fotbollslagen Everton och Liverpool skall göra upp om vilket som är Liverpools- och kanske hela Premier Leagues sämsta lag.

Detta derby, som traditionellt kallats för the friendly derby har särskilda omständigheter, som de flesta känner till. Jag tycker även att det är ett av derbyna i de stora ligorna som behåller sin intensitet, år efter år, vilket röda kort-historiken kan vittna om. Vill man läsa på lite extra om de historiska förutsättningarna kan man läsa lite om Heyselkatastrofen och vilka spelare (särskilt i Liverpool) som egentligen är supportrar av motståndarnas klubb. Men detta känns nästan perifert i år då årets omständigheter i sig räcker för att skapa en hetsig atmosfär.


Söndagens hemmalag, Everton FC, är förutom att vara Englands fjärde största klubb historiskt sätt, lite ökända för att starta säsongerna lite sömnigt på senare år. Därför kom det då inte som en chock när laget inledde denna säsong i samma stil. Att de däremot skulle inleda så här dåligt trodde inte många. Acceptans rådde dock kring klubben eftersom man ställts mot Aston Villa borta i omgång tre och Manchester United hemma i matchen efter. Bägaren rann dock över efter förlust hemma mot nykomlingen Newcastle och de goda råden började dock bli dyra.

En utpräglad anfallare saknas fortfarande i klubben och den svaga inledningen kan till stor del tillskrivas detta. Jermaine Beckford har inte riktigt hållt den klass man hoppats och när Saha samt Yakubu blandar och ger så är jag ganska förvånad över att man inte letade mer i somras över en riktig klasstriker. Everton har ju trots allt ett suveränt mittfält, en bra backlinje och en pålitlig målvakt. Spelartruppsmässigt skulle jag nog ranka dem strax efter Tottenham och City.

De få poängen som laget tagit tycker jag inte är representativt för Evertons spel under inledningen som faktiskt sett bitvis, riktigt bra ut. Tror nog att om Heitinga bara får bli av med sitt Fifa-virus så kan Fellaini komma högre upp i banan och då skulle laget genast bli mer målfarligt. Kommer nog att spela med självförtroende på söndag och slipper den värsta bottenångesten efter att ha vunnit borta mot hemmastarka Birmingham i senaste omgången vilket inget lag lyckats med på deras 18 senaste hemmamatcher. Annat blir det för Liverpool.

Storebror Liverpool däremot, vars situation jag skrev ganska långt om i den tidigare artikeln ”Europas krislag”, kommer att entra Goodison Parks gräs med massor av ångest. Spelet har ju varit krampaktigt och fantasilöst i nästan samtliga matcher den här säsongen, Europa League inräknat, med undantag för ett par minuter borta mot Manchester United.

Vart de skall hitta ett mittfält som kan stå emot Evertons troliga fem man har jag svårt att se. Antagligen får väl Gerrard gå ner till den positionen som Poulsen inte är i närheten av att klara av och därmed försvinner genast den offensiva kraften eftersom Joe Cole inte kan leverera ett pass som Pools lagkapten. När de dessutom får möta ett lag som spelar på hemmaplan med snabba och skickliga ytterbackar så ser det ganska mörkt ut för Liverpool. Baines är vital för Evertons vänsterkant då han kan ge hete Pienaar den yta han förtjänar samtidigt som Coleman verkar ha tagit över högerbacksplatsen senaste matcherna. Det som talar emot att han startar kan nog vara hans ålder men efter att ha spelat upp Blackpool förra säsongen i en direkt avgörande play-off final så har han åtminstone lite erfarenhet av stormatcher.

Hur matchen kommer att se ut kommer inte spela någon större roll för min del eftersom med dessa förutsättningar betyder det att oavsett matchbild kommer det hela bli känslofyllt och det är då engelsk fotboll blir som bäst. Förhoppningsvis slipper vi se att matchen urartar men som vanligt i the friendly derby brukar det åtminstone bli minst ett rött kort.

Valencia - Barcelona i all ära, men måste ni välja en så ska inte valet va svårt.

Klubbar i kris

Säsongerna har pågått i över en månad, på sina håll även i en och en halv. Det har blivit dags för det andra landslagsuppehållet vilket betyder träning och vila för de flesta fotbollsspelarna i Europa. De tidiga tendenserna har antingen infriats eller förändrats. Förvånansvärt många klubbar skulle nog gärna sett att tendenserna förändrats men verkligheten är en annan för klubbar som redan nu skaffat sig en rejäl uppförsbacke för att kunna nå sina mål.

Schalke 04
Trots att många lag valde att inte agera under sommarfönstret på grund av skralt ekonomiskt läge var Schalke en av klubbarna som spände sina muskler rejält. Förutom att de värvat in profilvärvningarna Raúl och Klas-Jan Huntelaar så bytte även laget ut hela sin backlinje. Vågat gjort av Felix Magath och kanske hade man behövt ett längre uppehåll för att spela ihop truppen. Problemet kvarstår dock och efter att Schalke tagit sin första vinst i ligan förra helgen och även knep tre poäng mot Benfica i Champions League så tappade man momentum igen borta mot Nürnberg.

Fyra poäng på sju matcher är förstås under all kritik men än så länge är säsongen inte körd tack vare att de andra CL aspiranterna i Tyskland även de tappat många poäng . En falsk trygghet kan dock infunnit sig hos de stora klubbarna som förväntar sig att med lätthet gå om Mainz för eller senare som dock spelat bländande fotboll och ligger 17 (!) poäng före Schalke 04.

Udinese
Ett av lagen med flera heta VM-spelare som Alexis Sanchez, Gökhan Inler och Kwadwo Asamoah har fått en mycket knackig start. Tillsammans med Antonio Di Natale och Christian Zapata är det få som förstår hur Udinese kan ligga längst ned i Serie A. Nu ligger man visserligen bara en poäng efter resten men då skall man veta att i senaste matchen mot Cesena så lyckades man få in sitt enda mål på övertid.

Särskilt som klubben är belägen i Italien finns det en överhängande risk att inte Udineses tränare inte får stanna över det internationella lovet. Självklart står och faller inte Udinese på CL-spel men att ha förnedrande fyra poäng på sex omgångar duger inte med det spelarmaterialet.

Liverpool
Antagligen krisklubbarnas krisklubb. Ett riktigt test av lojalitet befinner sig just nu Liverpools supportrar i. Detta lär de nog klara då de har några av de bästa supportrarna i Europa. Värre är det nog med spelarna. Innan säsongen var det ytterst osäkert om Fernando Torres ville stanna, Roy Hodgson kunde inte svara presskåren förrän han personligen övertalade Torres om att hans framtid låg hos Liverpool. I sin första intervju efter att säsongen inletts berättade Torres klychigt att det var hans kärlek till staden och supportrarna som fått honom att stanna på The Kop. Antagligen var det också med ett visst hopp om Champions League spel, då detta var säsongen då Liverpool återigen skulle åtminstone visa lite av den formen de hade när man kom på andra plats i ligan.

Verkligheten har velat annat för Liverpool. Efter ett olyckligt självmål i premiären mot Arsenal har det varit fritt fall. Trots att nytt hopp tänts inför varje omgång i ligan om att vändningen stod runt hörnet så har fallet fortsatt. Torres har halvhjärtat letat med lyckta efter sin fornstora form och jag liksom många trodde nog att han funnit den efter sitt vackra 1-0 mål mot West Bromwich. Framtiden såg då återigen ljus ut för man hade haft ett svårt spelschema och Joe Cole avstängd. Samma hopp tändes efter att Gerrard satt 2-2 mot United men även då kom mardrömmen ikapp. Berbatov satte 3-2 och fullbordade sitt hattrick. Ridå.

Att sedan åka ut mot Northampton i ligacupen och nu en förlust hemma mot Blackpool har nog fått många bägare att rinna över. Jovanovic ryktas redan vilja lämna klubben, Torres lär kunna välja sin lön själv i vinter hos City och Gerrard vill nog vinna något mer än 2005 års Champions League. Något han sorgligt nog inte lär göra i sin favorittröja.

Det sportsliga är en sak, skall vi även gå in på det ekonomiska så blir det bara ännu mörkare. Efter att de amerikanska ägarna Hicks och Gillett tagit varenda krona som klubbar varit värd är de nu redo att sälja. Men vem vill köpa? Vart står egentligen klubben? Utan den luckrativa CL platsen är det inte längre en säker investering att köpa klubben. Detta eftersom vinsterna redan tagits av de nuvarande ägarna. Hur attraktivt kan det vara att köpa en klubb där spelarna inte längre vill spela och som därtill spelar på en arena som verkligen inte håller för att vara en toppklubb i England. Det ser mörkt ut för Liverpool. Väldigt mörkt.

Everton
På andra sidan Merseyriver hade säkert Evertons supportrar hånat sina rivaler om det inte skulle visa sig att deras egen klubb även den startat ligan horribelt. Här råder dock inte samma domedagskänsla så något har ändå Evertons supportrar att glädja sig över. Dessutom är man ett lag som är vana vid att starta ligan trögt, om än inte lika trögt som man gjort i år. Man tog även en viktig seger i helgen borta mot hemmastarka Birmingham (sin första hemmaförlust på 18 matcher) och trenden är nog vänt. Spelet finns nämligen där med undantag för att man saknar en riktigt bra anfallare. Everton lär om några veckor kunna spela The Friendly Derby mot Liverpool med bra mycket mindre ångest än sina grannar. Sex poäng på sju matcher är dock fortfarande riktigt dåligt.

Lyon
Storligornas största favorit på förhand har floppat. Den trupp som redan höll hög europeisk klass och slog ut bland andra Real Madrid ur Champions League i fjol förfinades med ett inköp av Yoann Gourcuff. Ligan skulle enkelt springas hem och fokus skulle ligga på Champions League. Målen var uppsatta och kanske är det här problemet ligger. Man underskattade sitt inhemska motstånd. För även om europaspelet flytit på så har man i ligan bara tagit åtta poäng på åtta matcher.

Man har även förlorat sitt första derby mot Saint Etienne på över femton år som ligger retsamma nio poäng före storebror Lyon. Än lyser inte den allra största varningslampan för det franska storlaget för att upp till toppen är det endast tio poäng och när (det är omöjligt att det skulle vara om här) laget får ordning på sitt spel så kommer man antagligen att spela bländande fotboll och vinna ligan. Värre blir då att man blivit tvungna att ödsla energi på hemmaplan då man vill gå riktigt långt ute i Europa.

Roma
Totti, Totti, Totti, vad pysslar ni med egentligen? Efter att förra året endast kommit en poäng bakom ligavinnarna Inter efter en vårsäsong av sällan skådat slag så ligger man redan åtta poäng bakom serieledande Lazio. Det lär svida i ögonen på varje romanista och lär fortsätta göra för nu är tabellen cementerad under minst två veckor under det internationella uppehållet.
De stora ikonerna Daniele de Rossi och Fransesco Totti håller inte samma höga klass som för några år sedan och generationsskiftet går långsamt. Medan lag som Palermo, Genoa, Napoli och Juventus alla arbetat aktivt för att driva igenom sina nya projekt står det ganska stilla i huvudstaden. Den spända ägarsituationen hjälper inte heller eftersom klubben inte kan sätta igång sitt mycket behövda generationsskifte. Serie A står inte längre lika stilla som för bara något år sedan och det är något som Roma måste inse snart. Annars blir det nog ett par svåra år i den mycket stolta huvudstaden.

Var är u-21 stjärnorna nu?

Ett och ett halvt år har passerat sedan Sverige eller åtminstone media förälskade sig i det svenska u-21 landslaget. Turneringen på västkusten var en succé och u-21 landslagen fick mer uppmärksamhet än vad de brukar få under u-21 turneringar. Men hur bra var egentligen spelet, hur har det gått för profilerna från turneringen? Det skall utredas.

Robert Aquafrescha
Efter att ha gjort 25 mål på 68 matcher i Calgiari var Aquafresca het. Efter att ha varit inblandad i ett par röriga lån- och halvägarskapshistorier som Italien älskar så var han delbetalning när Inter köpte Diego Milito och Thiago Motta. Han var då värderad till 16m€. I Genoa blev det dock ingen större succé och efter en sejour i Atalanta så är han tillbaka i Calgiari där han hoppas hitta tillbaka till den gamla formen.


Marco Motta
Tillsammans med Paolo de Ceglie så gjorde den italienske högerbacken succé i backlinjen. Motta hade precis etablerat sig i Romas backlinje och fick spela i Europa League-slutspelet. Men efter att ha åtnjutit förtroende från Romas dåvarande tränare Spalletti under en säsong så fick han det inte under Ranieri. Tillbaka på bänken så var även han inblandad i en rörig delägarskapshistoria som slutade med att han köptes av Udinese för 1.5m€. Utlånad till Juventus under nuvarande säsong där han hittills stått för många misstag och utsetts av den halvt oseriösa sidan goal.com till Flop of the Match två gånger.



Luca Cigarini
Efter att ha kallats för den nya Pirlo så har Cigarini haft en del press att uppnå sin potential. Efter att ha kommit fram genom Parmas utmärkta ungdomsled åkte klubben ner i Serie B. Cigarini blev då såld till Atalanta som bara fick behålla registan under en säsong innan Napoli köpte honom. Gick under sommaren till Sevilla där han börjat hyfsat. Fått spela i landslaget efter att Claudio Marchisio skadat sig, som även han spelade i Sverige.


Frazier Campbell
Efter att ha gjort mål mot Spanien och fått rött kort mot Sverige så kom vardagen tillbaka för Campbell under vilken han spelar i Sunderland. Har prisats för sin snabbhet och teknik och klarar att spela både som ytter och anfallare. Den nuvarande säsongen var antagligen då den Campbell skulle blomma ut men bröt olyckligtvis benet under försäsongen.


Adam Johnson
Adam Johnson utmärkte sig kanske inte särskilt under turneringen i Sverige men gjorde det definitivt under följande höstsäsong. Han fick en del utmärkelser och med dem följde transferryktena. Efter att ha valt att inte förlänga sitt kontrakt med Middlesbrough så köpte Manchester City honom trots att han kunde gått gratis ett halvår senare. Detta lär knappast vara något som City ångrat då han både gjort succé i klubblaget och börjat näta för landslaget.



Andreas Beck
Bundesligas yngsta lagkapten spelar som högerback i Hoffenheim och gjorde det även under turneringen i Sverige. Har spelat 27 u-21 matcher och har nu även fått chansen i landslaget. Beck sköt matchens enda mål i semifinalen mot Italien och såg till att hålla nollan i finalen mot England. Är en publikfavorit i klubblaget och ser ut att få en lysande karriär.


Mesut Özil
Här behövs det väl knappast skrivas något alls. Mesut Özil var Tysklands bästa spelare i Sverige och var antagligen anledningen till att Werder Bremen utan problem sålde Diego till Juventus förra sommaren. Någon lucka lät inte Özil Diego lämna efter sig utan han täppte till den utan problem. Hyllats i oändlighet efter sitt spel i Sydafrika och köptes av Real Madrid. Säsongen börjat utmärkt för den turkättlade tysken.


Sergio Asenjo
Turneringens målvakt köptes av Athletico Madrid samma sommar. Det talades om att det var han som skulle bli Spaniens framtid i mål trots sin relativt korta höjd och breda kroppsform. Verkligheten ville annorlunda och Sergio Asenjo lyckades inte bli förstamålvakt i laget. Det behöver i sig inte vara någon extrem sågning då Madrid-klubben nu har David de Gea i mål som sägs ha ögonen på sig av självaste Sir Alex Ferguson.



Självklart finns det fler spelare som satte färg på turneringen, bland annat de svenska. Av resten som tagit några extra kliv finns ju den svenska anfallstrion Toivonen, Bajrami och Berg.

Andra namn som skall nämnas och hålla sett extra öga på finns bland annat Bojan (Barcelona), Khedira (Real Madrid), Gojko Kacar (Hamburger SV), Sulejmani (Ajax), Giovinco (Parma) och inte minst Ballotelli (City).

En lyckad turnering minst sagt med många profiler och vi får hoppas att Danmark kan bjuda Europa på något liknande nästa sommar även om föregående turnering lär ha varit något speciellt.

Manchester City och deras defensiva mittfältare

Ett tag under sommaren gick jag och funderade på hur Mancini skulle formera sin penningstinna fotbollstrupp. Trots överflödet av anfallare som hade köpts in under de föregående transferfönstrena med shejk Mansour som ägare visade speltruppen ett ovanligt överflöd av mittfältare.

Milner, Barry, Yaya Touré, Nigel de Jong och Vincent Kompany, mittfältare som alla till viss del liknar varandra och samtidigt förväntade sig en plats i startelvan. De skulle tillsammans kunna bilda världens minst genomträngliga mittfält men samtidigt skulle det inte hända alltför mycket framåt.

Jag trodde ett tag att Yaya Touré blivit värvad som mittback efter Lescotts bedrövliga fjolårssäsong. Skulle gärna sett de karismatiska bröderna som mittbackspar även om det inte var alltför realistiskt. Vincent Kompany visade sig vara spelaren som tog steget ner i banan och har skött sig på ett ypperligt sätt än så länge. Bara fyra mer eller mindre defensiva mittfältare kvar att hålla nöjda. Mancini löste problemet genom att spela samtliga i matchen mot Liverpool. Kanske var det den matchen som fick Mancini att tro på sin idé om att dessa fyra herrar klarade av att spela samtidigt.

Kreativiten saknades dock och Gareth Barry blev den första som fick kliva åt sidan. Kvar är dock fortfarande tre spelare som jag tycker är en för mycket. Spelet blir för stabbigt och om inte Tevez jobbat lika hårt som han alltid gör, trots bristande motivation, så hade läget kunnat se betydligt sämre ut än en fjärdeplats. Förstår dock att i en sådan extrem klubb som Manchester City är kan det nog vara en god idé att börja bakifrån. Men med de miljarder som spenderats på spelare borde man på hemmaplan åtminstone våga chansa med att spela med bara två av dessa spelare. Adam Johnson har verkligen visat en god form och borde inte behöva vara den som behöver flytta på sig när David Silva kan spela.

Det kan dock visa sig vara ett smart drag av Mancini om han inom rimlig tid balanserar laget lite mer offensivt för roligare spel än det som vi fått sett hittills har truppen definitivt i sig. Skulle gärna se denna formation:

Framtidens 10'r

FourFourTwo.com har i dagarna bett de flesta av sina skribenter att skriva om deras favorit 10:a genom historien. Långa målande artiklar om Cantona, Veron, Rui Costa och Riquelme. Skribenterna verkar ha en kärlek till just den positionen bakom anfallaren alternativt den offensivt lagda spelfördelaren. Finns det någon framtid för positionen?

Motiven bakom varför dessa artiklar skulle skrivas just nu vet jag inte däremot känner jag liksom dem en stark dragning till just denna position. Allt hade varit guld och gröna skogar om bara dessa spelare inte bara var legender utan även spelade men samtliga har gått i pension. Ett generationsskifte senare visar det sig att färre spelare av samma höga kaliber spelar på samma position som tidigare, FFT.com tror att det beror på att tempot gjort att de flesta istället blivit anfallare eller defensiva mittfältare. Att kombinera passningsskicklighet med hastighet är kanske svårare nu än då. Ett par stora spelare finns det fortfarande, Gerrard, Lampard, och Kaká men dessa namn bleknar i jämförelse med Zinedine Zidane, Eric Cantona och Roberto Baggio.

Jag hoppas att FIFA lärt sig av sina misstag och avbryter forskningen för att få fram världens snabbaste och mest okontrollerbara boll som den ökände jabulani är resultatet av. Förhoppningsvis kan då den mytomspunna positionen återfå sin rättmätiga plats på fotbollsplanen. Men frågan är då vilka som kommer att bli framtidens 10r? Med lite eftersökning så har jag hittat följande kandidaterer som kan vara värda att följa lite extra eftersom de kan bära en match på egna axlar.

Javier Pastore
Klicka på namnet för video
Efter en lyckad säsong i Huracan i argentinska högsta divisionen fick Europa upp ögonen för den drivande mittfältaren som kallas för Argentinas Kaká. En flytt till Palermo följde förra sommaren och tillsammans med Cavani och Miccoli såg han till att Palermo så när fick känna på Champions League spel. Med 34 spelade matcher så spelade han även till sig en plats i Argentinas VM-trupp i Sydafrika där han fick göra två korta inhopp. Framtiden ser ljus ut för den offensiva mittfältaren som älskar att tunnla motståndarna.


Jonjo Shelvey

Englands generaler Frank Lampard och Steven Gerrard börjar bli gamla. England är oroat. Bakom de två herrarna ser framtiden för tillfället ganska blek ut. James Milner kan visserligen spela på mitten med kämpaglöd men hans talang har ifrågasatts. Barry är för långsam och Carrick har stagnerat i utvecklingen. Lösningen kan komma att bli Jonjo Shelvey som dock blott är 18 år och oprövad. Att han har talang visade han tydligt i Charlton och hans driv att föra bollen och sen kunna leverera bra passningar har han redan visat. Som 18-åring har han dock några år kvar innan utblomning men förhoppningsvis kommer han utvecklas i Liverpool med Gerrard som förebild.


Douglas Costa

Brasilien vill inte va sämre och sedan några år tillbaka har man börjat höra talas om Douglas Costa. För två år sedan var han aktuell för Manchester United men hans dåvarande klubb Gremio satte en prislapp på runt 23m € som Glazers och SAF inte kände var särskilt realistisk. Intresserade var de dock för talangen som jämförts med Ronaldinho. Efter att de engelska klubbarna avsagt sitt intresse försvann Douglas Costa från rampljuset. Men han blev inte sämre för det, han gick för 8m € till Shakhtar Donetsk under januari fönstret i år och på bara tjugo matcher har han redan hittat nätet åtta gånger.


Yoann Gourcuff

Egentligen är Yoann Gourcuff för etablerad för att behöva en presentation men efter att fortfarande inte fått sitt erkännande som jag anser att han är värd. I senaste avsnittet av EuroTalk på Svenskafans så anser de att flytten till Lyon är för liten och att han kanske inte är så bra som hans rykte säger eftersom inte Arsene Wenger värvat honom till Arsenal. Att han tog en klubb som Bourdeaux till Champions League kvartsfinal verkar inte ha gjort för stora avtryck. En herre som trivs på det offensiva mittfältet och tar de intelligenta besluten före de spektakulära. Kommer bli en nyckelspelare för Frankrikes landslag om han lyckas sluta bli mobbad av lagkamraterna.


Sebastian Giovinco

Listan över talanger hade inte varit komplett utan Sebastian Giovinco. Italiens undanskymda supertalang som för tillfället är utlånad till Parma från Juventus. Han lär äntligen få sitt genombrott då han kommer få en fri roll precis bakom anfallarna som han så gärna vill ha. Trots sina 23 år räknas han fortfarande som talang eftersom han kommer från Italien och är därav med på listan. Söker ni någon anledning förutom Zlatan att titta på Serie A så följ Parma. Det kommer bli magiskt.

Giovinco 1 - Juventus 0

För ungefär ett år sen såg jag den resultatmässigt (0-0) rätt tråkiga matchen mellan Italien och Serbien i u-20 EM i Sverige. Serbiens klack lyckades piska upp en stämning som inte setts till på svensk mark sedan dess. AIK har försökt och så även Bosnien men ingen lyckades lika bra som serberna. Det var en match som jag på förhand lika gärna hade kunnat hoppa över men i efterhand tackar jag mina vänner för brist på initiativ den dagen. Det var nämligen den dagen jag såg Giovinco spela fotboll för första gången.

Det är sällan man får se några spelare som man verkligt vill följa för resten av deras karriärer, Ronaldinho och Zlatan är av den typen. Giovinco även så. För trots att de serbiska spelare med bland annat den välbyggde Gojko Kacar, hade publiken i ryggen var det ändå Sebastian Giovinco som briljerade. Framspelning, instick och skott. Giovinco gjorde allt och dessutom med den finess som inte går att träna sig till. Att han blott är 164 cm lång och väger under 60 kilo ökar dessutom bara på hans charm.

Så efter u-20 EM var jag bergsäker på att Juventus skulle bli förra årets klubb i Italien. Filipe Melo och Diego hade köpts in och om de dessutom lyckades hitta en roll för Giovinco var jag säker på att Scudetton skulle hamna i Turin. En säsong senare och fem hundra kronor fattigare insåg jag att det inte blev som jag trott. Diego hade haft en floppsäsong men ändå så hade inte Sebastian fått den chans han väntat på. Frustrationen pörjade pysa ut i form av agentutlåtanden om att han inte kunde vänta ett år till. Trots allt så 23 år fyllda är man inte längre en talang, speltid är nödvändigt.

Utlåningen blev oundviklig och till en väldigt sympatisk klubb som Parma. Personligen tycker jag knappt att Juventus har rätt endast låna ut Giovinco efter sättet som de behandlat honom på. Men trots allt har han växt upp inom Juventus och även hans bror spelar i klubben så hans lojalitet är det åtminstone inget fel på.

Länge funderat på att skriva om Sebastian Giovinco men inte riktigt kommit mig för. Men när jag kollade påhöjpunkter från matchen Parma-Brescia så infriades precis de förhoppningar jag haft. En lätt chip till Bojinovs mål i stil med den Ronaldinho gjorde till Boriello samt en frispark som till slut resulterade i 2-0 målet. Imponerande av Giovinco och förhoppningsvis får han ta igen den missade utvecklingen från bänktiden i Juventus.

AC Milan rustar, men ge dem ett år till.

Italienska ligan, har sedan ett par åt tillbaka hamnat lite på efterkälken som toppliga i Europa. Ett väldigt omdebatterat ämne där majoriteten väljer att hålla med medan Serie As supportrar kämpar med passion och poesi för att bevisa dess charm. Längst fram som symbol för att ligan är dekis på står AC Milan, Zlatans nya klubb. Med en för gammal trupp, för lite pengar och med Berlusconi som har kapital men otillräckligt politiskt kapital för att finansiera en fotbollsklubb under finanskrisen. Läget har sett ljusare ut för klubben men någonstans har nu hoppet åtminstone tänts.

AC Milan är en anrik klubb med stor stolthet och tydliga värderingar. Man tar hand om de sina på ett säreget sätt och ens facit i de europeiska cuperna talar om en majestätisk klubb. Pampigt och ståtligt alltså i all dess ära men det är även dessa riktmärken som gjort att klubben stagnerat sportsligt. Den sportsliga stagnationen beror i sin tur på att några kontrakt skrevs under snarast euforiska omständigheter efter Champions League vinsten 2007.

Vi backar tillbaka till inledningen på 2000-talet då klubben inlett trevande innan Carlo Ancelotti tog över rodret i november 2001. Den tidigare tränaren Fatih Terim, som många kanske minns som Turkiet förbundskapten under Em 2008, hade värvat Pippo Inzaghi samt Andrea Pirlo men inte lyckats få ordning på laget och lämnade därmed över till Ancelotti. Ancelotti fortsatte lagbygget som bar frukt med en CL-titel 2003 och en ligatitel 2004. Kanske hade Ancelotti börjat hitta ramarna för ett lag som kunde bli lika dominant som Milan var under tidigt 90-tal. Supportrarna hoppades och även om man förlorade den minst sagt minnesvärda CL-finalen mot Liverpool så hade man tagit sig till final. Sämre gick det i ligan och Calciopoli hade berört även Milan genom poängavdrag. Klubben stod inte lika stadigt som tidigare och stoltheten hade fått ta sig en törn.

Trots allt detta så lyckades klubben med en stor bedrift när man vann CL igen år 2007. Fotbollsjournalister runt om i världen undrade hur det hade kunnat bli en repris av föregående års final när inget av lagen egentligen höll finalklass. Hjältarna i Milan skulle i alla fall belönas. Långa kontrakt skrevs med de trotjänare som hade haft med finalen att göra. Till exempel Jankulovski, Seedorf och Kaladze var inga ungtuppar 2007 men fick ändå långa och dyra kontrakt. För dyra och för långa, skulle det visa sig.

För när finanskrisens höst blåste in över San Siro så blåste den extra snålt över Italien. Tillsammans med Grekland, Portugal och Spanien stod man tagen på sängen och med dåliga skyddsnät för landets ekonomi. Arbetslöshet och recession är hittills resultaten av finanskrisen och länderna har inte börjat hämta sig ännu. Silvio Berlusconi, Milans ägare, tillika Italiens premiärminister insåg själv eller med hjälp av hans PR-folk att hans älskade fotbollsklubb inte längre kunde finansieras ur hans bakficka. Det skulle sticka för mycket i ögonen på det italienska folket och han skulle tappa stort inom politiken.

Transfersommarn 2009 blev detta som tydligast. Trots stora supporter protester utanför Milanello, så kunde inte AC Milan värva spelare. Ett försök till att värva den talangfulle ytterbacken Aly Cissokho gick i stöpet när Milan ansåg att hans tänder inte var tillräckliga för Serie A. Lyon såg tillfället och köpte honom istället. Han hade senare under året inga större problem att sköta sin vänsterkant både offensivt och defensivt mot självaste Real Madrid. Goda råd var dyra och det handlade nu bara om att köpa tid hos supportrarna innan de långa, lyxiga kontrakten från CL-finalen 2007 skulle löpa ut. Detta har under sommaren 2010 lösts genom att man knutit till sig Kevin-Prince Boateng samt Zlatan Ibrahimovic, med betalningsskyldighet först under 2011. För även om det inte finns några pengar inom klubben idag kommer de allt för trögflytande kontrakten till slut att rinna ut och ett mer flexibelt AC Milan kommer att skönjas. Sen krävs det självklart stora prestationer även på fotbollsplan, men att räkna ut dem för en längre framtid skulle åtminstone inte jag våga göra.

Barcelonas kostym har växt för stor.

Barcelona spelar fotboll på ett strålande sätt, vägvinnande och underhållande. Spelare som Iniesta, Xavi och Messi leker fotboll medan resten av världen bara kan titta på, som att de hamnat utanför den riktiga festen. Spelare bönfaller om att få flytta dit och spela inför den intellektuella och kulturella publiken i hypade Barcelona. Det här är åtminstone bilden som Barcelona själva vill visa upp. Frågan är om det inte har gått lite fort när alla de höga idealen skall uppfyllas.

En stor del av den spanska toppfotbollen, då inkluderat endast Barcelona och Real Madrid, handlar om politik. Med mandatperioder och leenden så försöker herrar i kostym styra sina fotbollsklubbar, ofta även med stor hjälp utav kapital. Medlemmarna går och röstar och valfläsket handlar om stjärnspelare och troféer. Kostsamt valfläsk om man vill bli omvald.

Barcelona har dock mycket att tacka sin ungdomsackademi för. La Masia, den mytomspunna talangfabrik där drömmar skapas och skrotas för hungriga ungdomar. Dessa spelare kompletteras av internationella superstjärnor som ser till att troféerna fortsätter att visas upp längs La Ramblas. Dessa spelare har med tiden eskalerat i pris och enligt Barcelonas nya president så har de fotbollsmässiga framgångarna inte gått hand i hand med de ekonomiska. Pressen att alltid vinna allt kostar. Ett pris som Barcelona inte verkar vara redo att betala.

För under sommaren har de absolut snabbaste affärerna medialt sett varit utslussningarna från Barcelona. Utan längre skriverier har Chigrinskiy och Yaya Touré lämnat klubben. Affärer vars prislapp berättigat mer skriverier. Chigrinskiy till exempel, köpt som en av de dyrare mittbackarna historiskt sett, slussas tillbaka till sin gamla klubb med en total förlust för Barcelona på 100 miljoner kronor exklusive löner och bonusar. Inga stora negativa rubriker om affärsplaner skrivs. Yaya Touré kände antagligen under hela föregående säsongen att han inte var önskvärd och skickades även han ganska snabbt ut till City. Barcelonas krona har inte rubbats och ekonomin stärkts.

Problemet som följer är att kvalitéen på laget har minskat, visserligen har David Villa köpts in, vilket är hela sommarens bästa affär. Men mittfältet är inte lika starkt som tidigare säsonger. Xavi har spelat småskadad och är i behov av längre vila, Iniesta är skadedrabbad och utan dessa två herrar på mitten så är laget inte lika slagstarkt. Detta är ett indentifierat problem för Barcelona. Oändliga försök har gjort för att köpa in Cesc Fabregas med en riktigt smutsig reklamkampanj utförd av spelarna själva. Arsene Wenger och hans Arsenal har dock varit stenhårda och insett att en nyckelspelare för ett toppfyra lag i England är värt mer än de 400 miljoner som Barcelona kunnat betala. För om de hade kunnat betala mer hade de försökt, istället försöker de få Fabregas att tvinga sig ur klubben. Inte särskilt elegant och en publicitet som skadat Barcelona under sommaren.

Som tur är så har de spanska spelarna i Barcelona hjälpt Barcelonas rykte under sommaren. Genom det nya spanska landslagets dominans har Barcelona fått mycket gratis PR av hög kvalité eftersom i många andetag som Spanien nämns så nämns även Barcelona. Xavi, Iniesta och nu även Villa har gjort storslagen reklam för klubben under Sydafrika turneringen.

Tyvärr har fler problem dykt upp på vägen. Den nya karusellen med Zlatan Ibrahimovic och Pep Guardiola skadar båda parter under varje sekund som affären drar ut på. Inte bara att det är uppenbara klyftor som bevisats återigen i ”världens mest harmoniska klubb” det är även ett störande moment i säsongsuppladdningen som de flesta antagligen behöver för att åter finna motivation efter att ha vunnit det mesta de senaste åren. För troféer måste levereras även i år, sådana är reglerna. Frågan är bara om Barcelona har råd.

Kräftskivehelg med livescore.

Efter kräftor och västerbottenpajer och livescore på fickan så är man hemkommen och återigen uppdaterad med många av de icke-nyheterna som fotbollsvärlden bjudit på en vecka innan Serie A samt La Liga drar igång. Skönt då att man kan luta sig tillbaka mot Premier League som har vett att börja i tid samtidigt som jag börjat snegla även på resultattavlorna över Tyskland och Frankrike.

En klyscha som kändes passande är från Aston Villa – Newcastle är att i fotbollen är det små marginaler som avgör. Med små menar jag då självklart inte 6-0 resultatet som matchen faktiskt slutade utan menar den brända straffen från John Carew. Hade Aston Villa fått göra ett första mål hade antagligen Newcastle blivit lite ängsliga, kanske lite mer som i matchen mot Manchester United där man inte kunde förstå att de vunnit Championship i överlägsen stil. Nu sköt Carew bollen mot skyn och de 55 000 på St. James Park hetsade igång sitt älskade hemmalag som körde över ett tränarlöst Aston Villa. En sådan överkörning kan inte vara lätt att axla och visar hur labil klubben är i dagsläget. Herr Bradleys tysk-amerikanska anda kanske skulle vara bra för klubben i nuläget.

Att Arsenal slog Blackpool med 6-0 med ett hattrick av Theo Walcott säger absolut ingenting. Snarare hade ett 3-0 resultat berättat mer. Nu blev det precis som förväntat, Blackpool kan knappt se sin nästa poäng och Theo Walcott kommer fortsätta vara en kantspringare i duglig stil.



Inte sett Birmingham ännu men 4 poäng känns godkänt. Nästan bra.

Everton är lite av en besvikelse än så länge, men dåliga säsongsstarter gör de alltid. Känns dock inte som att upplagan 10/11 av Premier League är rätt liga att ha en dålig start i.

Gareth Bale fortsätter vara Premier League hetaste spelare.

Chelsea har inte mött något motstånd ännu.

Manchester United darrar lite och Chicarito spänner sig samt blir egoistisk i jakt på sitt förlösande förstamål.

Manchester City körde också över Liverpool utan att ta i särskilt hårt och efter matchen kändes det lite snopet. Liverpool känns redan avhängt rent kvalitétsmässigt. Jovanovic som jag trott på är lite omständlig och ivrig vilket man kanske har rätt att vara men inte något som Liverpool har råd med. Torres såg ut att spela med ögonbindel och utan dobbar och förhoppningsvis satt Silva och körde styrketräning för det mittfältet som City visade igår behöver inte nödvändigtvis någon klen kreatör.
En som vanligt händelserik Premier League omgång.
-
Brukar försöka att hålla mig ifrån att fantisera om Silly Season rykten eftersom det är billigare än att läsa DAM men när Zlatan verkligen verkar vara så nära Milan som alla påstår kan jag inte annat än fantisera om den nerbantade Ronaldinho, den skadefria Pato och den stångande Zlatan charma hela San Siro samtidigt som Kevin-Prince Boateng håller rent bakom dem. Att sändningarna dessutom gått till tv4sport samtidigt som Genoa gjort en sanslös Mercato gör inte saken sämre. Upp till Raiola att dra i sina trådar igen.
-
Yoann Gourcuff, en spelare som tillhör den ringa skara av spelare som ensam kan underhålla en stadion, har bytt klubb. Från den lavinartat rasande Girondins de Bordeaux till Lyon. En värvning som visar att franska ligan fortfarande är för liten för Lyon och att det är Champions League som är målet. Först ansåg jag att Gourcuff borde tagit ett större kliv till en av de stora klubbarna igen. Men eftersom de flesta klubbar gasar på i 180 känns det vettigt av honom att ta klivet till en klubb där han får en tydlig plats och en mindre plånbok. Kommer ett samspel igång med Lisandro på topp kommer de nog kunna slå ut någon storklubb i år igen i Champions League samtidigt som Kim Källström får det lika tufft som alltid att ta en ordinarie plats.




/Martin

En avslutad inledningshelg

Även om det imorgon väntar en match mellan Manchester United och Newcastle så räknar jag ändå fotbollshelgen som avslutad. Skönt att fotbollsligorna runt om i Europa börjat vakna till liv även om den spanska och italienska endast inletts med supercup och cupspel. Premier League samt Franska ligan har åtminstone börjat vilket inte är fy skam!

Spänd av förväntan samt nervositet satte man på 6an (viasatkortet befann sig på annan ort) för att få se den produkt som all reklam så intensivt lobbat för. Liknade såklart Champions League studion men med det mörka träbordet så samsades de två Ola samt Niva om att få prata. Ola Wenström körde sitt vanliga gamla smyginstigerande programlederi vilket fungerade lika hyfsat som alltid. Rit-Ola gick även han att känna igen med sin överdrivet självsäkra stil vilket får en att undra varför han inte är tränare istället. Semester hade han uppenbarligen varit på i alla fall. Erik Niva satt i sin tvångskommenderade slips samt var lika kunnig som smålustig och är övertygad om att han klarar av TV utan problem, på fantv har han en tendens att prata länge vilket dock alltid är befogat med den kunskapen han sitter inne på. Sladjan däremot fick sitta längst bak med den urlöjliga facebookansvaret vilket måste irritera honom med tanke på att även han visat stort fotbollskunnande tidigare i karriären.

Så till fotbollen. Tottenham - Manchester City.
Första halvlek innehöll precis det man hoppats på samt många duktiga ingripanden av Joe Hart även om det nog egentligen bara var två, högst tre räddningar som verkligen var kvalificerade. Reflexräddningen på Defoes centrufigalavslut var imponerande. Skriv dock inte av Shay Given ännu, är övertygad om att han hade gjort samma räddningar själv. Roligt även att Giovani dos Santos fick speltid efter ett fint VM samt bra försäsong. Fick dock inte ut något av det men visade en frenesi i löpningarna i alla fall. Gareth Bale fortsatte övertyga precis lika mycket som förra säsongen och han kommer vara nödvändig för Tottenham som såg lite tama ut i avsluten. Crouch var dock strålande som target och gjorde en bättre match än Defoe. Kompany gjorde även han en bra insats och blir spännande att se om Lescott kommer kunna hålla en mittbackplats då han har mycket att bevisa efter förra säsongen. David Silva såg tunn och lite frustrerad ut men slog fortfarande många bra pass.


Chelsea mosade West Bromwich med 6-0 efter att Drogba gjort ett hattrick. Antagligen inte det svåraste han har gjort i sin karriär. Öppnar kanske dörren för Jonas Olsson i alla fall.

Aston Villa vann utan tränare och viktigt va väl det. Blir lättare för nästa att jobba i lite medvind i början i allafall vem det nu än blir.

Blackpool sensationsslog Wigan och Martinez såg inte helt nöjd ut med sina spelare. Kirkland kan inte lastas för allt utan matchen borde snarare slutat 8-1 om Blackpool bara hade satt hälften av sina matcher. Wigan fick ju trots allt ett korrekt mål bortdömt. Ian Holloway gav en lika härlig intervju efteråt som han brukar och insuinerar konstant att hans förutsättningar är under all kritik och att han visserligen är glad för pengarna han får nu men jag undrar om han inte hellre hade delat med sig en del av kakan till andra småklubbar runt om i England. Fortfarande en stor, stor sensation om de klarar sig kvar.

Dagens match missade jag första halvlek på och har inte sett Joe Coles utvisning eller spelet men under andra halvlek var Arsenal otroligt tama och den form som Arshavin visat upp i Liverpool var som bortblåst. De var inte värda poängen de fick med sig och alltid lika tråkigt när en person som Reina får stå i skamvrån. Att klara utvisningen så pass bra som de gjorde lär dock ha stärkt truppen avsevärt. Milan Jovanovic ser redan ut att vara en publikfavorit. Torres inhopp svarade inte på några frågor även om han hade ett par löpdueller mot mittbackar som han först såg ut att klara men sedan tappade fart och momentum.

Lyon förlorade borta mot Caen med 3-2 efter att ha släppt in sista målet i 72a minuten. Dock spelade man med en man kort efter en utvisning i första halvlek. Förlorade gjorde dock även Bourdeaux hemma och Yourcuff saknar nog Chamakh som gjorde en godkänd insats borta i England. Hans försäsong har ju även den varit lovande. Spännande.

En bra match med en del sumpade målchanser mellan Forest och Leeds. Nog borde något av lagen ha vunnit men tror att båda lagen var nöjda även om stämplingen på Watt i andra halvlek borde ha renderat i ett rött kort och en annan matchbild. Hade nog slutat 1-1 ändå och det var ett rättvist resultat.

Ser fram emot matchen och tv-kortet till imorgon och det blir roligt att välkomna Newcastle tillbaka. De hör hemma i Premier League.

/Martin

Manchester City – Pengarna kommer köpa framgång

Den klubb som det skrivits flest spaltmeter om under de senaste tre transferfönstrena är självklart Manchester City. Mobiliseringen är avklarad och miljarderna är spenderade. Nu är det dags för säsongen när resultaten skall börja gå Citys väg också. Med bröderna Touré, Tevez och Hart i truppen finns det personlighet och karaktär som borde räcka ganska långt om Mancini får spelarna att dra åt samma håll. Det är nämligen där som utmaningen ligger för City, truppen är bland de absolut mest individuellt skickliga trupperna i världen så problemet ligger endast i lagmoral samt taktikutförande.

Lagmoralen syntes bristfällig ett par gånger förra året då laget under hösten kryssade var och varannan match. Tevez insåg problemet och tog saken i egna händer med en formtopp och därefter närmade laget sig Champions League men snubblade på målsnöret i matchen mot Tottenham. Att snubbla på målsnöret är ingenting som kommer accepteras i år även om ledningen kommer ha mer tålamod med Mancini än med Hogdson.

Förra årets upplaga av Manchester City hade en del barnsjukdomar. Förutom det ständiga kryssandet så hade det dyra nyförvärvet Joleon Lescott problem att hänga med i backlinjen och Barry skötte inte sina uppgifter riktigt som förväntat. En positiv överaskning var Adam Johnson som klarade sin uppgift som offensiv högerytter på ett imponerande sätt. Problemet spelmässigt för laget blev att Barry med sin defensiva position bredvid De Jong inte kom upp tillräckligt högt i banan för att slå avgörande passningar. Dett gjorde att Tevez ofta fick sjunka ner och komma ur den position där han är som vassast. Mancini insåg nog detta eftersom han plockade in David Silva som spelat i den släpande fördelningsrollen bakom David Villa i Valencia.
En viktig säsong väntar bröderna Gallaghers favoritlag i år och förväntningarna är ställda till minst en Champions League plats och tajmingen är fördelaktig. Aldrig tidigare har storklubbarna varit i en sån gungning som de är i år. Saken ligger i egna händer!

Manchester United – Världens största klubb saknar ryggrad?

När Manchester United vände Champions League finalen mot Bayern Munchen innehöll laget en ryggrad av juniorspelare som växt sig allt bättre tillsammans. Ryan Giggs, Paul Scholes samt Gary Neville spelar än idag kvar i United och gör det bra. Men frågan är hur länge de kan fortsätta prestera och hur ofta deras allt äldre kroppar kommer tillåta sig att påfrestas. Tanken var att det gamla gardet skulle lämna över till den nya generationen med Carrick, Hargreaves och Rooney. Framtiden såg lika ljus ut som alltid för United men sedan kom den eviga skadan för Hargreaves och Carrick har inte utvecklats som man trodde och petats från landslaget. Rooney däremot har blivit den nya storstjärnan som förra säsongen spelade sin karriärs bästa fotboll.

När Manchester United vann sina tre raka titlar de senaste åren så har man gjort det med en imponerande mängd 1-0 segrar. Ferdinand och Vidic har ingjutit så mycket respekt hos sina motståndare så att ofta insåg man att ett mål ofta räckte för United. De släppte ju ändå inte in några. Skillnaden föregående säsong när de fick se sig slagna av Chelsea var att Vidic inte alls såg lika säker ut i backlinjen när han inte hade sin bundsförvant Ferdinand vid sin sida. Ferdinand har haft ryggproblem och när han väl var i spel bjöd han då och då på enkla misstag. I år hoppas dock Rio Ferdinand vara frisk till premiären och Vidic har skrivit på ett nytt kontrakt med United så tryggheten kanske kommer att infinna sig.

Evra behöver knappast tas upp eftersom han är världens bästa vänsterback, professionell som få och om inte hans franska landslagssession förstört hans kärlek till sporten finns det inget som talar för att han inte kommer göra en ny lysande säsong. Da Silva bröderna blir bättre och bättre och behöver bara få bort sina tendenser att dra på sig onödiga kort.

Det är dock på mittfältet som frågetecknen finns. Nani visade prov på fin utveckling i slutet på föregående säsong samt att Valencia har skapat ett fint samspel med Rooney. I mitten finns dock en viss brist på kreativitet. Bollarna som Scholes slaget under många säsonger nu visar sig vara svårare än Carrick trott och även om Fletcher nu äntligen fått den respekt han förtjänar är han knappast någon kreatör. Frågan är om det är något Alex Ferguson tänkt åtgärda innan säsongen sätts igång?

Blir för övrigt väldigt spännande att se Javier Hernandez från Mexico som United fick förvånansvärt billigt eftersom de scoutade honom innan VM. Imponerande nyförvärv som med sin speed förhoppningsvis kan luckra upp de försvar där Berbatov stöter på problem.

Målvaktsfrågan är inte akut ännu men efter att ha sålt Foster till Birmingham är frågan om det är Kuzckak som skall bli tilltänkt efterträdare eller om det är något nytt på gång på denna position.

Spännande blir såklart även denna säsong för United och jag förväntar mig dock att fler spelare tar mer ansvar då Rooney kan ha vissa motivationsproblem efter att ha gjort sin livs säsong utan att vinna något. Alex Ferguson har dock lovat att bygga ett tredje generationens United vilket jag antar börjar denna säsong. Om han kommer hitta en lika bra ryggrad som senast är tveksamt men han hittar alltid lösningar den gamle mannen från Govan.

Birmingham - Tillbaka till verkligheten

Efter ett par vändor ner i Championship så stod förra säsongen Birmingham för en av Premier Leagues mest imponerande insatser. Med en imponerande mängd 1-0 segrar så bet man sig kvar förhållandevis högt upp i tabellen efter en bra start. Många väntade sig att Birmingham skulle sjunka mer likt en sten genom tabellen men inlånade Joe Hart och den löpstarke Benitez ville annat. Sebastian Larsson då? Ja, han sköt som vanligt in ett par frisparkar och fortsatte halvgnabbas med klubben.
Under förra säsongen var nog Birmingham borta en av de jobbigaste resorna som lagen kunde ta för att hämta in poäng. Försvaret var solitt och samtliga spelare jobbade för varandra. Visst blev det inte någon Fulham-saga av det hela och trots många gånger trista 1-0 matcher så har Birmingham etablerat sig i åtminstone några fler supporterhjärtan.

Så hur följer man upp en så för klubbens sätt stora säsong? Det gör man nog inte… Men det verkar åtminstone som att en lyckad slutsats har dragits av föregående säsong och någon hybris på transfer marknaden har inte synts till. Efter ett lyckat samt avslutat samarbete med Joe Hart så har man nu lagt vantarna på Ben Foster. En till stilen ganska lik målvakt även om jag anser att det är en solid blivande toppmålvakt man bytt mot en självförtroendetömd säkerhetsrisk. Hårda ord, men Ben Fosters senaste säsong i United var uppenbarligen sista chansen hos Ferguson som till slut gjorde en kappvändning. Nicola Zigic är inhämtad från bänken i Valencia för att agera target i ett Birmingham som vet att även framtiden kommer inneha 1-0 matcher. En bra affär även om Zigic inte är någon bollkonstnär med fötterna. Varför Valencia släppte honom vet jag inte men uppenbarligen trodde de inte tillräckligt på honom då de även denna sommar sålt David Villa. Zigic-affären öppnar åtminstone upp för ett eventuellt samarbete mellan Zicig och Larsson vilket med lite tid kan bli väldigt lyckat och kan lyfta Larssons lite avsomnade karriär.


Grovjobbarna i Birmingham kan se fram emot en liknande säsong som föregående men att hamna lika högt kan nog bli väl svårt med den kapprustningen i toppen av PL samt att de nyuppflyttade lagen är bättre än de som åkte ut. Håller väl ett extra öga på Zigic och Larsson också.

Aston Villa - Våret mitt bland vargarna

Medan Aston Villa har gått igenom de senaste Premier League säsongerna med en beundransvärd inställning och med en strategi att satsa på inhemska spelare, framförallt unga talanger. Man har kommit långt men man har aldrig nått riktigt hela vägen till Champions League. Utan att bli en alltför dramatisk domedagsprofet så tror jag att tåget har gått för Aston Villa. Hade man lyckats knipa en Champions League plats för två säsonger sedan hade man kunnat bygga vidare på det. Det lyckades man tyvärr inte knipa någon och denna säsong ser det ut som en för stor utmaning att ens ta en plats i Europa League. Tråkigt men sant för en klubb till stor del fylld av engelsmän.

Mycket av den kommande säsongen kommer att handla om vilka förväntningar Martin O'Neill kommer att gjuta in i sina spelare och hur säsongsupptakten kommer att se ut. En delikat uppgift som kan bli avgörande för klubben. Med för låga förväntningar blir det svårt att få talanger som Young och Aghbonlahor att stanna mer än en säsong. Med för höga förväntningar som inte motsvaras av säsongsupptakten finns det risk för att fler spelare än nödvändigt börjar bli sugna på att röra sig.

En nyckelspelare för Aston Villa är tråkigt nog James Milner som i dagarna gick ut officiellt och bad om att få flytta. Manchester City var inte sena med att följa upp med ett officiellt bud. Hur denna saga slutar avgör nog mycket av Aston Villas chanser inför säsongen. Utan Milner ser det tungt ut att komma bättre än åttonde plats. En palts jag inte tror att Young och Aghbonlahor kommer vara nöjda med under särskilt lång tid.
Intressant blir det i alla fall om Dunnes imponerade fjolårssäsong är något han kommer kunna upprepa. I så fall är det dags att börja hylla den blåögde självmålsbacken.

Vad som behövs värvas är ganska svårt att avgöra beroende på det som tidigare skrivits om förväntningar. Men det skulle inte skada med någon ny spets i mitten som kan slå långa passar till de kvicka anfallarna eller de långa Carew och Heskey.

Sammanfattningen av Aston Villas kommande säsong blir som sagt en avgörande säsong för Aston Villas framtid, skall de bli en mittenklubb eller skall de satsa på något mer än det och har de i så fall råd med det? Dessa frågor får tiden utvisa, men man kan inte förneka att det inte finns en lockelse med ett så pass brittiskt lag.

Arsenal, ståendes vid ett vägskäl

Efter att dammet nu äntligen lagt sig efter den storslagna perioden i början av 2000-talet finner sig Arsenal ståendes vid ett vägskäl. Samma vägskäl har det tjatats om tidigare år men i år står klubben med kniven mot strupen. Tålamodet är på väg att ta slut och när det dessutom börjat röra på sig i både City och särskilt då i Tottenham så känns det som att Arsenal måste ha en klar målsättning med kommande säsong. Minst en titel känns nästan nödvändig i år för att kunna fortsätta locka storspelare utan att behöva betala överdrivna löner.

Mycket avgörs nog antagligen redan under sommaren beroende på hur historien om Fabregas slutar.Att sälja honom är inget alternativ då man säljer den nya generationens ledare och Arsenalsvarumärke är uppbyggt kring den katalanske mittfältaren. Har svårt att se Arsenal behålla alla sina fans runt om i världen utan Fabregas. Vad man anser om att stora engelska fotbollsklubbar är beroende av omvärlden behövs inte diskuteras men nödvändiga för Arsenal är världsfansen.

Efter en storslagen start i Arsenal på föregående säsong så blev Robin van Persie som vanligt skadad.När han senast gick igenom en hel säsong utan en allvarlig skada måste varit när han var junior. I Arsenal har det dock inte hänt ännu. Efter att ha tagit VM-silver i somras utan att riktigt tillfört något särskilt till Holland lär dock egga igångs hans revanschsug och det behövs. Förra säsongen vann Fabregas den interna skytteligen och även om det var imponerande så behöver storklubbar en målskytt som levererar. Kanske kan det nya samarbetet med Chamakh få det att lossna?

Nyanländ från Arsene Wengers hemland frankrike på fri transfer från Bourdeaux kommer ett av premier leagues mest intressanta nyförvärv denna säsong, Marouahne Chamakh. Älskad i Bouerdeaux trots att han lämnade klubben på fri transfer,
mycket tack vare att klubben visste om förutsättningarna innan deras all-in försök i Champions League förra säsongen. Chamakh kommer förhoppningsvis kunna fylla den luckan som Eduardo efter skadan aldrig riktigt lyckats fylla.



Att följa noga i Arsenal under hösten blir Vermaelen som efter den strålande inledningen på förra året till trots så började röster höjas angående att Vermaelen var
ruggig framåt men stod för många av markeringsmissarna bakåt. För att Arsenal skall börja vinna krävs inte fler mål utan bättre försvar.
Abou Diaby, enligt mig en underskattad spelare på en bra dag men överskattad en dålig. Måste hitta en bra genomsnittsform för att kunna avlasta Song och Fabregas.

En spännande säsong står Arsenals fans inför. De har möjligheten att vinna Premier League om de hittar en jämnhet som saknades förra året även om det kommer bli svårt. De står även inför risken att missa Champions League nästa år då City, Tottenham och eventuellt Liverpool lär vara sugna på en top 4 placering.

Jag går i försäsongstankar...

I dagarna satte Leeds United igång sin försäsongsträning inför en säsong i The Championship som lär kräva mycket förberedelser om man skall klara av en av världens hårdaste serier. För Leeds kommer detta inte som någon överraskning. Efter att ha varit i semifinal i Champions League så föll klubben som bekant som en sten genom serien på grund utav ekonomiska bekymmer.

Ungefär 75 kilometer därifrån har även Manchester City satt igång sin försäsongsträning som lär bestå av mestadelen fysträning och teambuilding inför en säsong som kommer visa oss åskådare om en Champions League plats kan köpas för pengar. Leeds har lärt sig av sina misstag och skaffat sig en ordentligare grund att stå på den här gången medan City fortfarande ser efter om deras fundament kommer att hålla. Om det kommer göra det eller inte kommer antagligen i mångt och mycket avgöras av slumpen. Kommer de pondusutstrålande bröderna Touré kunna ena en trupp där löneskillnaderna är astronomiska eller kommer klubbens extrema situation även att bli dess fall? Att truppen klarar en fjärdeplats i Premier League råder ingen som helst tvekan om oavsett om deras kanske största stjärna Robinho blir utlånad eller inte.

Även den ökände bilhandlaren Harry Redknapp har börjat träna sina förväntansfulla spelare i Tottenham som står inför säsongens viktigaste match redan innan säsongen har börjat. Kommer Tottenham att få ta del av den fotbollsmässiga och ekonomiska cirkus som en Champions League plats innebär? Liverpool hoppas nog att Tottenham inte kommer att nå dit eftersom det för tillfället växande berg som Liverpool kommer att behöva bestiga under säsongen måste sluta växa för att Roy Hodgson skall kunna skapa den harmoni i klubben som han är så känd för.

En fråga att ställa sig som är en mycket större fråga för fotbollen som sport än vad den berör den särskilda spelaren kommer dessutom att få sig ett svar innan säsongen sätter igång. Kommer Cesc Fabregas att stanna kvar i Arsenal? Den numera osmakliga Barcelona följetången har flera kapital men ett av de minst värdiga anser jag var att se Cesc bli påsatt en blaugrana tröja utan sin vetskap av Gerard Pique som en del i den kampanj som Barcelona fortsatt pusha på. Är det inte snart dags för Uefa eller liknande organisation att gå in och sätta stopp för detta? Visst har många spelare sålts och köpts under det senaste året till stor del på grund av den ekonomiska situation som världen för tillfället lever i. Detta gör att jag tycker det känns ännu tråkigare då Barcelona faktiskt träffat på en klubb som sköter sina finanser till den grad att de har råd att inte sälja sin storstjärna hur mycket pengar de än blir erbjudna. Borde inte Arsenal hyllas för sin vägran att släppa sin bästa spelare? Den mentalitet som nästan accepterats att om en spelare inte trivs skall han självklart få gå till en annan klubb är sjuklig. Branschen handlar trots allt om många hundratusentals nerlagda supportertimmar och åtskilliga miljarder pund.

Vill även avsluta mitt försäsongsresonemang med en önskning om att Karim Benzema går en ljusare säsong till mötes i år än i fjol för annars kan världen ha gått miste om en av de största fotbollstalangerna på länge bara för att världen blev för ivrig att se honom briljera.